Att man vill kritisera uppmärksamheten för Prata om det med hänvisning till att twittersamtal och kultursidor har begränsad spridning och inte är något som borde behandlas som folkrörelse är högst rimligt. Visst säger det något om en hemmablind mediegegga när det som hänt i twitterflödet behandlas i media med samma självklarhet som det långt mer folkliga Facebook. Ann Heberlein upplyser angående journalistpriset: “att huvudstadens medieelit med hangarounds pratar om det är alltså inte samma sak som att alla pratar om det”. I sanning, visst var det något som mest kultursideläsare uppmärksammade. Men vad säger det om allmängiltigheten? Finns ingen allmängiltighet om få berörts direkt?
Det är förstås ett dilemma som de för evigt smala kultursidorna dragits med länge, och det publika harvandet av navelskådarämnen har lika fullt pågått sedan första gången en journalist skrev om vad journalistik borde vara i en tidning som är menad att nå fler än bara journalister. Kanske är då att man delar ut ett branschpris till en branschangelägenhet mindre av ett problem än det att man känner sig nödgad att överhuvudtaget skriva offentligt om priset. Årets Förnyare är i sig en navelskådarkategori, på gott och ont.
Mer bekymrande är det att Heberlein, efter den väldigt skarpa iakttagelsen att kvinnor belönas för att visa könet och skriva om det som betraktas som kvinnoämnen, ändå väljer att betrakta Prata om det som ännu en indelning i mjuka kvinnor och manliga rovdjur. Att få prata om det, utan etiketter, var ju tänkt som ett steg bort från en sådan indelning. Bort från att definiera offer och förövare i varje situation. Oavsett berättelser om de facto övergrepp som också förekommit under rubriken har det aldrig handlat om att peka ut vare sig individer eller kön, det har aldrig begränsats till oskyldiga kvinnor inför hänsynslösa män.
Vad hände med dem som berättat om rätten att vara kåt själv, vilja massor, utan att det innebär rollen av hora som är med på allt? Vad hände med dem som våndats över varför de inte sagt något trots att de säkert hade kunnat det, och blivit respekterade. Vad hände med dem som varit påstridiga för att det förväntades av dem? Vad hände med dem som blivit förbannade när en partner inte velat knulla dem? Du såg kön på dem jag beskrev nu va? Varför då? Heberlein menar att “kvinnor förväntas intressera sig för mjuka ämnen”. Visst, precis som dessa mjuka ämnen förväntas ha kvinnliga avsändare. Var tror du namnet mjuka ämnen kommer ifrån om inte föreställningen om mjuka kvinnor.
Varför gör Ann Heberlein det till denna kvinnofråga, varför ifrågasätter hon kvinnors könade berättelser för att sedan själv förstärka könandet? Delvis för att hon inte läst ur texterna nog, men främst för att hon inte är ensam. För att samarbetspartners och påhejare av Prata om det också gjort det. Visst såldes temat ofta in för publiken med samma föreställningar – ett offer, som äntligen talar, hallelujah! Berätta nu hur svårt det var! Om man ska bildsätta en artikel om negativa upplevelser av sexualitet med en arkivbild*, hittar man någonsin annat än en ansiktslös manlig skugga intill en hukande kvinna**? Försök, på allvar.
Vi saknar fortfarande ett språk för annat. Vi kan inte prata om negativa upplevelser utan att bestämma oss för övergrepp eller inte. Prata om det handlar om att utmana det. Fundera ett slag på varför vi så gärna tolkar ett försök till att berätta om något obehagligt, precis som de var, som en skuldförklaring. “Missförstånden är en del av det mänskliga”, skriver Heberlein. Ja, det stämmer ju. Men hur skulle vi berätta om dessa missförstånd utan att omvärlden vill läsa det som något värre? Du vet, vi försökte.
– – –
* I valet mellan orden “genrebild” och “arkivbild” tog jag det alternativ som inte riktigt är samma sak som “stock photo”, som dök upp i huvudet först. Varför? För att det är folkligt som facebook och inte branschinternt som twitter. Lol.
** Elins text i GP om Prata om det blev också bildsatt precis så (bild ej med i länk).
Pingback: Lästips ang. #prataomdet | One-way Communication