The anatomy of a facepalm

Jag kanske inte illustrerade nog hur korpig Dingo Dingo är? Vsg för de stycken jag högläste för Panam som nöje under en solig försommardag i gräset:

Och jag bytte bana och ett tag träffade jag en feministtjej som jag hängde med. Hon pratade alltid om hur förtryckt kvinnan var av patriarkatet, men så fort jag ens andades något om att det där patriarkatet i så fall även förtrycker mannen, eller i alla fall att förväntan på hur jag ska vara som man är lika hämmande som förväntningarna på hur hon ska vara som kvinna så var det just de orden hon sa: “Ryck upp dig! Det är inte dig det är synd om.” Fattar ni, å ena sidan ville hon att jag skulle vara en mjuk modern man, å andra sidan stod hon inte ut med tanke på att det på något sätt skulle kunna vara synd om mig.

Ovanstående berättas av personen “Göteborgaren”, vilken jag starkt misstänker är baserad på Bob Hansson själv, men det är inte så noga. Det pinsamma är förstås dels hur det möjligen finns personer som reagerar på sättet som kvinnan här när män pratar om egen utsatthet – lord knows att närheten till att säga “Ryck upp dig” för allehanda grejer är en samhällspest – men när detta så uppenbart ska representera feminister i allmänhet blir man både generad och sur.

“Man hade ju önskat sig, att när politiker snackar om kvotering, att de inte snackade om brudar och snubbar, utan om balansen mellan feminint och maskulint. […] Det blir ju lite tjatigt, änna, med allt det där maskulina. Jag menar, i stället för att kvotera in den där kärringen, som även hon är någon slags gubbe, borde vi ju jobba på att få in fjollor och tjej-tjejer på chefspositionerna, då jävlar skulle det hända grejer.”

Även detta sägs av Göteborgaren, fast som en replik då, och skulle kunna vara en bra grej men istället landar det i ett praktexempel på poänger som saboteras på en gång de sagts. Lovvärt att inte fastna vid kvoter av kön utan utmana sättet det traditionellt manliga värderas högre (sk patriarkalt tänkande för den som behöver veta det). Men om man på allvar vill se lite individuell frihet för alla kan man inte heller hålla på att dela upp världen i “feminint” och “maskulint” som fortfarande regerande binärt system. Det spelar ingen roll vilka två sidor som delas upp, att bara välja mellan två är fortfarande dumt.

Till sist det näst värsta i boken efter bitterkvinnans helomvändning. Ett samtal mellan Hampus och hans fru om sonen Anton:

“Gun tog mig faktiskt åt sidan igår när jag lämnade honom.”
“Gun?”
“Gun … som är genusansvarig på Loppan. […] De har ett projekt på förskolan den här veckan som de kallar Att göra kön, och som går ut på att killarna leker typiska tjej-lekar, och killarna leker typiska kill-lekar.”
“Jaha.”
“Anton vägrar. Gun säger att hon har försökt med allt: dockor, hästar … inte ens pärlplattorna intresserar honom.”
“Nähä.”
“Du vet, redan i den här åldern blir de tydligen fångade i könsrollerna. Projektet handlar om att få dem att välja själva, att få dem att vara som de vill vara.”
“Jaha.”
“Det är till exempel därför de har förbjudit barnen att säga kille eller killar […]”
“Så vad vill hon att han ska säga då?”
“Henom.”

Det är så förbi allt förstånd provocerande att denna bild av genuspedagogik på allvar kan förmedlas utan att någon kikar på verkligheten. Ett genusdagis sysslar inte med detta trams, men ändå verkar det vara det enda man tänker på som random fientlig.

För vidare läsning rekommenderas Therese Eriksson i HD, och, faktiskt, Pelle Billings kommentar på hans blogg som ändå känns ganska träffande – trots att han är mer positivt inställd än jag. Särskilt när man kollar in kommentarsfältet som dels börjar med gårdagsnämnda slarviga kritik från en feminist och sedan fortsätter med precis den misstänksamhet från män som borde varit fokus i romanen istället för könskrigstendenserna. För samtidigt som det inte alls, precis som Billing skriver ang. exempelvis tango, måste vara så himla dramatiskt med kroppskontakt män emellan så är det ju fortfarande dramatiskt för en hel del män.

Skönt också att Billing inte lägger stor vikt vid att nån tjej inte gillade att Bob Hansson grät. Vad som attraherar kvinnor är, låt mig verkligen betona detta, FULLSTÄNDIGT IRRELEVANT för sökandet efter ökat utrymme i mansrollen och/eller avskaffandet av den. Männen som står i vägen för andra män eller sig själva är det enda faktiska hotet mot lite myzig frihet.

Samma problem som i romanen finns förstås också i tillhörande debattartikel: Några poänger som snabbt slarvas bort i tex kängor åt pungsparksutlärning (efter genuspedagogik är feministiskt självförsvar definitivt den värsta faktaförvrängning som alltid får fortgå utan rättelser – läs på ffs!). Till vem riktar sig detta? Oh, ja just det, det var marknadsföring av boken.

This entry was posted in seriöst and tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.