Jag som gitarrman

26. En låt du kan spela på instrument.

Lätt! Okej, så jag har haft band i gymnasiet och därmed spelat lite covers och varit en inte-så-ironisk-alls trubadursångare av Rythm is a dancer, men låten jag helst vill fronta med som gammal läggare av gitarren på hyllan är:

Varje gång jag väl plockar upp en gitarr alls är det See the sun jag spelaråsjunger. Än idag ser jag på egenskapen att gilla James Ihas soloskiva som ett starkt positivt drag. En hemlig gemenskap rentav, eftersom det är så ovanligt att nån annan än inbitna Smashing Pumpkins-fans brydde sig.

Bubblare: This Girl med Chumbawamba. Immortality med Pearl Jam.

27. En låt du skulle vilja kunna spela på instrument.

Man vill ju helst säga något sjukt svårt men istället ska jag dra fram ett sånt där gammalt groll med mig själv.

När jag gick i … tvåan på gymnasiet tror jag, minns ej exakt, så var jag på en fest i något hus som jag fortfarande inte minns vem som bodde i. Jag var där med mina bandkamrater Jonas, Andreas och Christian och hamnade i det rum där folk höll på att spela sina jävla trubadurlåtar. Redan då avskydde jag sådant på fest, men eftersom jag råkade spela kunde jag med det om jag själv hade möjlighet att delta – alltså att jag kunde spela eller sjunga med i låtarna som andra valde, alternativt ta initiativ själv. Det senare vågade jag aldrig pga än idag obekväm som fan med att vara agendasättare av alla slag. Egentligen är det väl därför jag avskyr gitarrfest – vill inte vara tindrande publik och kan inte vara den som spelar något alla kan (Spela Creedence [Kriiidens]!).

Den här kvällen råkade ändå mina kamrater ta över lite och jag kunde följaktligen sjunga med i låtar som vi ändå brukade repa. Jag och Jonas spelade Pearl Jams Immortality (ovan bubblare som sagt) och Nothingman, vilket fick en mycket Peal Jam-glad tjej som jag aldrig träffat förr att tindra och tycka att jag sjöng bra. Mitt berusade oskulds-jag tyckte då att det var en bra idé att låta henne pressa mig att sjunga Jeremy som jag förvisso inte kunde spela, ingen annan där heller, men kunde sjunga rakt av a capella. Det lät säkert bra men både dåtidens och nutidens social fobi-Gustav tycker att det var en förjävla pinsam siutuation oavsett tindrande ögon. Lider fortfarande av blotta tanken. Dessutom kunde jag inte ens ragga på henne pga feg. Så nu vill jag kunna spela den, fast bara för mig själv och jag skulle ändå aldrig ragga på ett trubadurfan längre, trots att det fanns en tid då jag tydligen föll för såna hela jävla tiden.

Står naturligtvis fast vid att detta ändå är en svinbra låt. Är stor grunge-apologet så länge man håller sig till storhetstiden.

Bubblare: Enter Sandman och Nothing Else Matters med Metallica eftersom jag fortfarande inte lärt mig dessa längre än intron trots att jag började spela gitarr till stor del pga Metallica-älskande ca 1995-97.