En rapport om #prataomdet samt dess effekt

Bredden är stor i #prataomdet. Om vi ser till de olika berättelsetyperna och berättarna som finns, de är skitmånga, och jag var lite sugen på att göra någon form av kategorier först – innan jag insåg att det vore orättvist mot konceptet och enskilda personers upplevelser. Däremot kanske jag utvecklar hur man skulle kunna definiera olika typer av negativa sexupplevelser från tvekan till ofrivillighet och tvång, men utan direkt koppling till dessa exempel.

Att övervikten sedan varit 1) kvinnor som berättar 2) om saker som hänt dem/begåtts mot dem, samt en stor del om än knappast en övervikt av historierna varit tveklösa och ibland råa våldtäkter, kan förklaras på lite olika sätt samtidigt:

Detta att grova övergrepp kommer fram kan nog bero på att flera kommit att tänka på sånt de inte velat befatta sig med innan genom att ämnet och andras historier dykt upp. Dessutom är det inte varje dag det bjuds en plattform att vräka ur sig ordentligt på, relativt ostraffat. Inte helt oväntat har de flesta ruggiga saker berättats anonymt. Det är tråkigt när man väljer fokus på dessa för att förstå #prataomdet, men det har tack och lov gjorts av ytterst få medier (däremot har viss relaterad fail uppstått, såsom fixering vid exakt generell gränsdragning).

Att de som brukar betecknas som offer* varit i övervikt är inte konstigare än att 1) det må vara skamfyllt att bekänna sig som offer, orimligt nog, men alltid lättare än att erkänna sig som någon form av förövare, och 2) det må vara klart för den som upplever sig överkörd eller tvekande att allt inte var ok men oerhört många berättelser signalerar att en förövare för det första kanske inte behöver kallas förövare och för det andra verkar rätt ignorant för – eller ärligen omedveten om – att här fanns en problematisk sexuell situation. Bara bland de som fattat problemet kan vi alltså förvänta oss finna några som vågar berätta, oavsett om dessa vill hävda eget ansvar eller betacka sig detta. Visst är det känsligt, där har även kritiker rätt. Det har ju att göra med varför kvinnor dominerat:

Som jag och andra deltagande heteromän beskrivit spökar denna uppdelning i att kvinnor håller fortet mot en välvillig eller illvillig inkräktare. Egen lust är sekundär – inte bara för kvinnor – då en heteromatris förutsätter kvinnan som försvarare av gränser och män som erövrare. Det egna ansvaret blir absolut suddigt då man inte ens ska förvänta sig att en heterosexuell kvinna har den faktiska heterosexuella dragningen till män utan bara vill ha typ kärlek eller tak över huvudet (bortom tusen år av tradition finns dessutom även de som på allvar hävdar detta som faktum fortfarande**). Detta gör också att män har svårt att ens betrakta något som sker ofrivilligt, men i linje med vad de ”normalt” gillar som ett övergrepp på dem.

När män som Pelle Billing och en och annan foliehatt fritolkar min DN-text och sätter upp problemet som att män betraktas som alltid felande och djuriskt drivna är det ju förstås rätt på sätt och vis, och det är tyvärr också rätt att det finns pseudofeministiska element som ibland medvetet och ibland omedvetet spelar med i detta. Förutom rena kaosfel i faktaunderlag såsom att män skulle vara rättslösa*** är dock problemet i perspektivet Stackars Män att det räknar med ett bibehållande av ordningen att män tar och kvinnor ger. Att vi i framtiden ska behålla detta men avkräva orimliga ansvarstaganden från bara en part. Men det är ju just detta man kommer ifrån genom att båda parter har kraft att vara öppen och kommunicera – med ord eller annat. Jag tror ju att det att visa vad man vill och inte, det är något som även pådrivande part bör tänka på, för att oklarheter alltid ökar bådas osäkerhet. Det krävs alltså inte raka frågor eller ens ord, men tydliga signaler.

Det är alldeles uppenbart att heteromän av många olika skäl inte trivs med att avkrävas hela ansvaret. För hur sexet känns i allmänhet, att alla kommer, att inte trampa på tår eller trampa ner någon helt. Revolten mot detta är endast att vägra den förutsättningen. Ta för sig kan man göra, men man kan göra detta tydligt och hänsynsfullt. Man kan också få förmånen att helt slippa detta om man låter en annan stå för förandet. Och byta ibland. Jag trodde liksom först att detta skulle ge bättre förståelse för övergrepp och hanteringen men nu har jag faktiskt även fått vittring på … Bättre Sex.

Själva konceptet #prataomdet säger ingenting specifikt om att kräva mer ansvar från män eller andra, det säger ingenting om att ändra lagar, men det öppnar för tolkningar även sådana som de jag vänder mig emot, så att vi kan diskutera detta på ett rimligt sätt och faktiskt tycker jag redan att det hunnit bli mer konstruktivt än jag hoppats.

– – –

Fortsättning lär följa för övrigt. Om vad ett övergrepp är och dylikt.

– – –

* Medveten om knepigheten i detta! Plz hold för annan gång, detta gäller mer än så.

** ALLVARLIGT!!! Det är SANT!!!111 Dock att de ansvarar för egen keff världsbild.

*** Det blir väl inte sista gången man får påpeka detta men: ännu är andelen anmälda som döms HELT ABSURT LÅG så inte fan finns någon rättslöshet. På sin höjd, dock, socialt stigma som förvisso inte heller behöver kicka in om man ser till exempelvis Bjästa (som ännu bör betraktas som extremfall, men skeptiker finns bevisligen bara man ser till just tomteuttalanden om rättslöshet och falskanklagelser), och stigmat blir inte mindre för den som anmält heller, mina goa gubbar.