Ja, jag lade min röst på F!

Jag hade bara tänkt fronta med en logga på min twitteravatar och facebookbild, men kanske inte rösta så ändå. För uppmärksamhetens skull, för att visa att det finns så många att det inte är ett slöseri, för att ge ett litet parti en ärlig chans. Igår gick jag ändå två meter från min arbetsplats till mottagaren Björg vid röstbordet och gav henne mina tre röster, där riksdagssedeln hette Feministiskt Initiativ.

Ja, jag är rädd för slöseriet. I allmänhet är slöseri som jag bara hör talas om ett vanligt skäl till lätt ångest. Så jag fick lite magknip när jag återvänt till mitt skrivbord och tänkte på vad jag gjort. Men jag ångrar mig inte. Det här är varför:

Du som läst mig ett tag har märkt min uppgivenhet över plånboksfixeringen i valrörelsen. Bristen på ideologi och den förljugna och låtsasobjektiva kompetensdiskursen. Detta är inte de rödgrönas fel, men de sitter fast i fällan. Det är inte nödvändigtvis ett blockpolitiksproblem heller, för de två blocken vi ställts inför har tveklöst en ideologisk bas som skiljer sig åt. Snarare är förnekandet av detta vad som verkligen fuckat upp allt. Mittendragningen må vara en praktisk realitet i viss mån, men aldrig att det skulle kvitta varifrån blocken kommer. Ändå pratas det konstant om hur partier går mot mitten, trots att det faktiskt inte finns någon ideologisk mitt, bara en praktisk, allt annat är hybrider och mångfacettering. Ingenting är lagom i politiken, kompromisser görs för att parter är oense från två inte alls mittenliggande håll.

Partierna visar också detta. Debatten igår kväll saknade absolut inte ideologiska ställningstaganden. Men för all bevakning och för hur jag hör många människor omkring mig diskutera blir aldrig den frågan central. En röst på F! kan däremot inte tolkas på något annat sätt. Jag har röstat på det mest tydligt ideologiska, med glädje, trots att jag inte står för programmet rakt av. En lyxvaskning, en intellektuell missnöjesröst. För drag under galoscherna på det bra sättet.

Magknipet då? Ja, jag hatar alliansstyret. Men jag tror vi får dras med det en vända till och senaste läget visade att om F!-rösterna ska vara ensamt skyldiga till den saken måste de bli så många att 4%-spärren är med råge passerad. Skulle detta osannolika inträffa har jag varit med om en valseger, inte en förlust. Och blir det bara över en ynka procent är det ett värdigt tröstpris och ses igen i nästa, mer värdiga, valrörelse.

– – –

Update: Jag kan bjuda på de övriga valen också. Jag röstade nämligen på tre olika, inte helt oväntat. I kommunen på Mp för att jag där hellre lägger kraft på miljön än på jämställdhet. Jag funderade lite på ifall kvinnojourer kunde vara skäl att ändå välja F! men det är redan i händerna på kommuner, jag vill se nationella beslut om det. Samt förstås mer queert perspektiv, vilket jag tyvärr tvivlar på att partiet har i alla lägen. I landstinget blev det V eftersom de, som Panam påpekar, har en oslagbar politik för tex missbrukarvård. That’s about it.