Vilket svart hål #assange gick och blev. Jag får ont i huvudet. Jag hade förstås redan ont i huvudet efter att punk- och hjälteglorian över Wikileaks förbyttes till Flashback-horn då det visade sig att man inte bemödade sig att anonymisera folk som kunde råka illa ut av genomskinligheten. Inte av själva saken utan av diskussion och press, envisheten att hålla på antingen gloria eller horn. Och så lite knepig “vad är tryckfrihet och för vem gäller den” på det.
Värre bäddat kunde det väl inte bli för effekt av en våldtäktsanmälan. “Bush knocked down the towers”-folk blir hastigt till “kvinnor ljuger”-folk och kritiserar namnpublicering utan att se ironin i att man tillhör en transparensivrande rörelse. Och sen ett övernitiskt granskande av all media från alla som åtminstone inte är så korkade. Jag är förstås inte bättre, here we go:
Det är svårt att klandra folk för att de är oroliga för hur det ska påverka Wikileaks. Oavsett hur lite sakerna har med varandra att göra – inte bara för att organisationen är större än Assanges nuna – så är det sällan det spelar roll. Badwill är badwill. Att Piratpartiets talespersoner måste uttala sig om hur de nu ser på samarbetet med Wikileaks är däremot vansinnigt. Snälla fråga inte det, kära medier. Det är typ som att fråga de övriga i rödgröna om man ska avbryta samarbetet med sossarna nu när ett par s-män åtalats för att ha köpt sex. Eller har nån frågat det också?
Pingback: Wikigate « Vän av ordning