När övergreppsskandaler blossar upp – igen – inom katolska kyrkan och påven först efter hård press medger grava misstag och rena nedtystanden i organisationen, då kommer inte omfattande medial bevakning av kyrkan som någon överraskning. Frågan är bara om det är en granskning av makt eller ett frossande i perversion med föreställda religiösa förtecken.
Övergreppen porträtteras, bara genom sitt antal, som om det var en koordinerad pedofilring vi hade att göra med. Tankar förda till dolda sällskap i kåpor och misstankar som riktas inte mot enskilda förövare utan mot själva katolska prästerskapet som en garanti för våldtäkt. Förklaringar ska dras fram ur själva katolicismen som tro. Det måste vara celibatet. För om det inte var celibatet som fick präster att våldta kunde väl vem som helst göra det? Vilket förtroende och vilken maktposition skulle inte möjliggöra utnyttjande?
Om man kunde skulle en motsvarande skandal inom islam förmodligen också leda till samma frosseri – även utan samma samlade hierarki. Nu är det för minerat, ingen vill framstå som islamofob, medan en närbesläktad tro som katolicismen är säker att ge sig på. Katolska kyrkan är det perfekta och lagom främmande. Med dess odiskutabla inflytande, och geografiska och kulturella närhet, är en spark mot denna en spark uppåt. Det var länge sedan en främmande kultur i Sverige standardporträtterades som i Sällskapsresan via en spanjor. Sedan dess har nya utlänningar tagit över för både offerskap och demonisering. Men ekon av gamla fördomar om sydeuropéerna är det som eldar misstron mot katolska kyrkan, som fortfarande blir den andre gentemot normal svenskhet.
Katolicismen kan fortfarande porträtteras som det oupplysta och efterblivna medan alla utspel legitimeras av kyrkans nutida och historiska maktställning. Det förhöjer snarast effekten i ett utspel att framställa påvens makt som en totalitär stat. Katolska kyrkan är etablissemang och därför accepterat villebråd men få verkar se glidningen från etablissemanget ner till den enskildes tro när man söker förklaringar till övergrepp. Skrifterna och traditionerna målas upp som oöverstigliga hinder för modernisering medan man glömmer människorna. Människorna var ändå en gång de som moderniserade vår egen statskyrka tills dess att det inte ens var någon statskyrka längre. Inget absolut hinder finns för samma utveckling i vilken religion som helst.
Men vi älskar att skapa vår egen modernitet genom att peka på andras stenålder. Precis som den älskade lilla inskränkta hålan Bjästa är katolska kyrkan bara ännu ett helt legitimt främmandeskap att förakta.
– – –
Roland Poirier Martinsson skrev också glädjande nog väldigt bra i DN Kultur idag om bland annat hur katolska kyrkan utsätts för en “lynchstämning som vore otänkbar om förövaren tillhört en annan grupp, etnisk eller religiös”. Finns tyvärr inte på nätet (ännu?). Mer bra om celibatfjantet finns i Expressen, av MarieLouise Samuelsson. Även Marcus Birro var bra i DN Debatt häromdagen förresten. Att kräva celibatkravets avskaffning är ju inte per definition att anklaga detsamma för övergrepp utan där ett uttryck för moderniserad kyrka. Och så hade jag skrivit en grej i Pillow Talk igår.