Populärkulturell överklass revisited

Oändligt fascinerad av bekräftelsebehov stirrar jag på Nöjesguidens Stora Utelista och finner mina känslor delade mellan surgubben som tycker att det då var fan att man ska sitta och beundra folk bara för att de syns i utelivet, och uterännaren som glatt konstaterar att det allt fanns en bunt på listan man kände.

Det roligaste är ju att det inte på något sätt antyds i artikeln att jag borde betrakta dessa 30 personer på listan som bättre än mig på något sätt. Vara imponerad över hur de orkar, visst, men inte tänka att de står över mig eller andra. Ändå gör jag det! På precis de två direkt motsatta sätten som förmodligen kommer alstra beef kring ämnet – de som förfasar sig över den populärkulturella överklassen som vi kallade det för ett tag sen (i texten BBW pt. 2 här), versus de som smickras över att vara på listan eller ha tillräckligt nära koppling till dem för att slicka i sig glansen indirekt. De indirekta garanterat fler och gladare än de på listan.

Och författarna/juryn/redaktionen kommer säga, när beefen ofelbart är igång på insändarspalt och bloggar, att det inte nånstans finns något elitkoncept eller klubb för inblrdes beundran bakom. Men även om jag nu nyss påstått att det mesta ligger i min läsning, och den läsning jag tror att andra gör, är jag fullständigt övertygad om att samma tankar ligger där under även hos redaktionen. Man undslipper liksom inte tänkandet att det finns vissa saker som gör att man är någon, man undslipper inte att beundran kommer stanna till stor del inom gruppen, eller kanske uppåt. Medvetet eller inte är inte så jävla intressant, eftersom jag inte sågat någon här. Oändligt fascinerad av bekräftelsebehov undrar jag bara över alla dessa sätt att vara någon.

Eh, och drivkraften att göra sig sådan.

Känner du den? Jag känner den. Det har absolut inte att göra med att få privilegiet att se ner på andra. Det är bara fint att vara sedd, och om man ses av andra sedda, tja det är ju dubbel effekt. I värsta fall får dessa ”andra” representera som en grå massa som behövs för att det egna jaget ska vara särskilt och utmärkande, men inte ens då i egenskap av att vara mindre värda. Generellt talat förstås, det blir ganska lätt för någon vars omvärld slickar dennes fötter att börja utnyttja saken och snart till den grad att det inte längre reflekteras över hur andra kanske ser på någon som glider förbi kön eller finns på alla vimmelbilder. Är det ens vardag lägger man inte så stor vikt vid det längre.

Var var jag? Jo just det, vi snackade ju bara den här lilla stora utelistan. Ursäkta mina höga växlar, jag är bara oändligt fascinerad av bekräftelsebehov. Finns så många sätt att få det stillat. Och inget sätt att undslippa dess realitet.