Det var inte första gången igår jag tänkte på hur mycket beröringspunkter det finns mellan metal och hiphop i allmänhet. Kanske för 7 år sen nånting började jag spåna på någon slags artikel om saken, way before blogging var en grej folk eller särskilt jag sysslade med. Sen glömde jag att jag hade ett forum trots att jag gjort this shit sen 2005. Antagligen lika bra dock, eftersom jag har bättre koll nu i vilket fall.
Det är inte unikt för några få subkulturer att vara närmast besatta av äkthet, varenda musikstil har en bunt mer eller mindre explicita kriterier för vad som är godtagbara attribut och beteenden. Men få kulturer är väl så öppet fixerade vid det som hiphop och black metal. Inte minst eftersom det alltid råder en massa delade meningar om vad som faktiskt gör en till äkta skalle/head (nä jag vet black metal använder inte metal head som benämning på sina äkta, såsom väl mest NWOBHM och thrash hade för sig på 80-talet, men jag kunde inte motstå det lustiga sammanträffandet). Just detta att ständigt tala om äktheten gör den så mycket mer närvarande även om inte kriterierna alltid fastslagits. Parallellt med debatt ständigt hävdelsen: real niggas, gangstas, riktig emcee:ing och inte nån jävla r&b, de fyra elementen (enda odiskutabla? nä, inte ens det), och på andra sidan: true, grim, evil, necro, att hata livet och förakta allt så in i helvete. Darkthrone plays unholy black metal exclusively – the envy of losers we piss on (fast felstavat som loosers, lätt hänt). Sa Bossius: snacket gick att Dead i Mayhem inte sköt sig i huvudet (hände 1991) för att han inte mådde bra. Det var inte ångest utan besvikelse över alla posörer som börjat hävda sig vara äkta black metal.
Äkthetens enorma vikt alltså. Punkt nummer ett. Sedan får vi väl helt enkelt, med punkt två, acceptera att det också var så att det funnits biff med dödlig utgång i båda kulturer, både internt och utåt. Det är ju väldigt gjort att tugga på om Biggie och Tupac, men det får väl sägas vara lite representant för hiphopvåldet som utomstående ser på det (nu talar jag främst amerikansk), precis som mordet på Euronymous av Varg Vikernes är representant för black metal-våldet för utomstående, ja tillsammans med kyrkbränning möjligen. Utan att ha hört ett ljud av musiken kan rätt många ha lite vag koll. Och ju vagare desto bättre sen, för punkt tre. Men om vi håller på våldet till dess egen punkt ett tag ska jag fortsätta med att behandla skillnader som likheter.
Det utövade våldet i fallet black metal är inte särskilt mycket uttryckt i musiken, alltså inte vad gäller att behandla faktiska situationer från verkligheten, även om det finns en del beskrivningar av mer fantasy-lik art eller typ mörk revolutionsromantik. Men i hiphop, och nu snackar jag förstås mest gangsta men också en hel del annat (börja nu fan inte jiddra om att det inte är all hiphop för det vet jag väl), där har vi hot att skjuta, skryt om skjutet, på gatan blir folk skjutna. Och så förstås lite allmänt spö. Ändå är det när man inkluderar vad black metallarna i andra generationen höll på med på sidan lika mycket skryt och öppet våldstugg. Hoten kom inte genom låtar utan genom brev eller på plats. Vilket förstås även förekommit i hiphopsvängen. Till viss del kommet av punkt etts äkthetssträvan, men också i en sorts rundgång i och med tredje stora likheten, som förstås är den mest intressanta.
Fabulöst ironiskt uppkommer ju en situation efter en tid av våld förknippat med en subkultur, som redan från början velat göra anspråk på att vara jävligt hård, att nästa generation inte behöver lyfta ett finger av våldsamhet för att få exakt samma image levererad och klar. Med alla fördelar den ger, minus nackdelarna att hamna i fängelse. Black metal har rykte att vara badass, men Dimmu Borgir behöver inte kniva nån, det räcker med att luta sig mot historien och med ögonstickande utan bara fan hos en true grim necro andrageneration kan de casha in utav ännu mer fan. Eftersom den scenen är helt annorlunda idag den med så lär inga komma med kniv i högsta hugg heller. Gnäller, det gör de däremot. Vilket naturligtvis äkta gangstaveteraner också gör, däremot skulle de nog inte döda någon för det. Eller inte först, och inte bara i alla fall, för om det är nåt som kan starta biff effektivt så är det ju att försöka dra ner gangstabrallorna på en uppkomling såväl som veteran (den ena av den andre allt som oftast) och hävda dennes varande en half-way crook. Alltså inte crook alls. Ööhh jag nämnde kanske inte, men vi kan ju säga lite kort, att det är rätt manligt dominerade kulturer dessa två, och brudar är antingen precis likadana eller dekoration. Men alltså hård manlighet hotad -> hård manlighet bevisad, med våld.
Rundgången är alltså att generationen som inte behöver klippa nån för att vara grim thug blir attackerade för att de är fejk, och det slutar i konflikt med våld. Det är väl mer förekommande i hiphop, numera, men tidigt 90-tal hade man garanterat kunnat dissa en black metal guys äkthetsanspråk och förvänta sig biff. Eller snarare dissades de som var fejk medelst våld redan från start. Slutstationen densamma dock. Och allt detta för att bevisa hur man håller det real.
4 Responses to West coast unholy/Dirty grim north