Way Out West har även denna vår lett till stor irritation i Gustavs huvud. Den grundläggande irritationen är av samma art som sist – att gå på festivalen är inget man gör för att man är hänförd över dess excellens, utan något man gör för att man måste, om man inte vill sitta ensam och lösa korsord i kalsongerna hela helgen medan alla andra i stan är där. Men förra året kom i alla fall snabbt namn på listan som i alla fall skapade viss mängd dregel.
Så icke i år. Det existerar fina bokningar, förvisso, jag har sett Flaming Lips live och kan garantera att de lever upp till hypen, men jag har som sagt sett dem redan, och inga nya skivor toppar The Soft Bulletin ändå. Överlag hamnar de flesta band jag är sugen på dessutom i facket sånt man lär få chans på igen hundra gånger (José González, Lykke Li, Pacific!). Det är i vilket fall stort sug bland de fetaste namnen på affischen. Sonics innebär stor risk för föredetting-sug, Sonic Youth innebär dels detsamma, men framför allt lär jag tråkas ut av segt malande, vilket definitivt gäller för Sigur Rós som ju måste ses från sittplats i nån fet sal med dunderakustik om man inte ska falla ihop av seghet. Håkan Hellström har aldrig inneburit nån extas för mig, plus att han inkluderas i de som spelar jämt. N.E.R.D. ska vi inte ens tala om, de får stå som årets Kanye, och det utan de roliga partierna. Förstår du hur mycket jag skäms för att en gång ha köpt deras första skiva efter att ha gått på bluffen? Den var absolument terrible.
Franz Ferdinand är kanske bra, vad vet jag. Men jag dreglar inte. Och så har vi till sist själva anledningen till att jag klagar: ”Nick Cave”, eller rättare sagt Grinderman. Stor bluff och humbug! Pressen skiter på sig av hype och ingen verkar fatta att det inte är bättre än att få Tin Machine istället för David Bowie eller Electronic istället för Smiths. Minns ni inte vilka ljumma betyg ni gav skivan, journalister!? Om vi ska jämföra vidare kan vi återgå till skivköp att skämmas för. Jag kanske inte direkt ångrar mig, men är lite skamsen över vilken sucker jag var som köpte Zwans album i min kvarvarande Smashing Pumpkins-yra. Grinderman i ett nötskal. (ge mig mer förnedrande exempel! min fantasi är slut.).
Att hålla fast vid att det i alla fall är Nick Cave, och hänvisa till hur bra han brukar vara live (vilket är sant, Roskilde 2001 fanns länge på min topp 5 ever) är bara, som Rocky drog till med nån gång, fritt ihågkommet, som att vara 14 och torrjucka med sin flickvän i en hel kväll för att bara bli frustrerad och sen utkörd av hennes pappa och cykla hem i regnet mitt i natten. Du kommer ju bara stå där och längta efter Bad Seeds-låtar som aldrig kommer, och kommer det nån enstaka är det i form av ett ännu mer cockteasing medley, eller max som en-vers-en-refräng. Det är dessutom inte din favoritlåt.
Det värsta är att jag kommer stå där själv som en idiot.
2 Responses to Nick the Prick-tease