Det tycks mig mer och mer som att Amy Winehouse är ett skådespel. No diss, alltså, jag är lite imponerad. Att driva med, och slå mynt av whynot, folks oerhört lama fäbless för dekadenta stjärnor är stor underhållning.
SVT visade en spelning med Winehouse igår kväll, där hon växlade tvärt mellan professionalitet och fylle/knarkglömd text. Hon körde You know I’m no good och såg helt borta ut samtidigt som hon sjöng totalt rent och kom in precis där man ska hela tiden. Sedan hade hon ett helt normalt mellansnack och tog en klunk plastmuggsvin. Körde en till låt och verkade närmast nykter. Ett par låtar senare var det dags för Rehab och hon började mumla text igen, och vackla omkring, men fortfarande var tonen klockren. Bandet bakom såg både proffsigt och helt obesvärat ut.
Har man svåra knarkproblem och rykte om sig att vara helt omöjlig har man inte ett band som troget följer med och obekymrat spelar vidare vid fylleutsvävningar. Jag tror hon fejkade. Nä, överdrev. Hon hade säkert druckit vin, kanske till och med knarkat, men det klarar folk för jämnan på scen. Hon var definitivt inget vrak. Problem, visst, säkert, vad vet jag? Känner henne inte. Men maskineriet utnyttjar varje sekund av det för att sälja.
Allvarligt. Bara en sån sak som låten Rehab som första feta hit, säger inte det ganska mycket om hur man valt att lansera sig? Texten är förvisso mer än bara simpel dekadensromantik, men hela konceptet är att vi ska förfaras och charmas av saken. Tidningarna skriver om hennes senaste vändor på tork, senaste fylleskandal. Ständigt i ropet, även mellan skivsläpp. Clever.
Jag misstänker detsamma om Doherty.
Det är fanimej tragiskt att folk är så jävla lättcharmade, fortfarande, av såna här 50-talschocker som brudar som lever farligt. Man flabbar till och med mindre åt de som provoceras av Marilyn Manson.
3 Responses to Lam fäbless för dekadens