Det stora Mello-inlägget

Mello = Melodifestivalen. Det ska väl förtydligas innan vi går vidare, folk frågar alltid, även de som hört mig gorma om spektaklet vartenda år. Förresten, det här blir inte alls ett så stort inlägg. Det var bara en titel jag skrev i analogi med ett inlägg jag inte ens publicerat än. Jaja. Whateva.

Mello. Jag skulle sett på det och skrivit shit sist, men inte blev det så inte. Man kan inte ens se klippen med de vinnande bodragen på svt.se, jag antar det beror på att de inte ska få fördel av fler lyssningar än nyare bidrag. Oh well. Jag kollar youtube istället. Och jag hör hur Chrilles bidrag är: dansband (no shit), lamt, chanslöst. Inte ens monsterkostymer skulle få den låten att ta hem en Eurovision-seger. Jag hör hur Amys bidrag är: ok, habilt, välspelat, men fan inte i klass med de bästa från igår.

De bästa från igår: Sanna Nielssen, Rongedal, Ola.

Empty room: Jag älskar när jag kan uppskatta ballader från första lyssningen. Det är inte samma sak på långa vägar men jag tror senaste tidens intensiva R&B-feber har hjälpt mig med grundförmågan. Just a minute: Jag älskar övergångar mellan falsett och man-voice. Mika-stöld eller inte, vem bryr sig. Fula skägg kan de få ha om de gör sin skit bra. Love in stereo: Jag älskar verkligen en rak, fet låt med välgjort arr. Det hade bara Ola. Blir det inte vidare från Andra Chansen blir jag upprörd.

Ännu mer älskar jag lite sweet kalkon. Razborka alltså. Herreguuuuu! Temat, låten, sången, herreguuuuu! Jag måste fan referera till termen i nån text, det är för bra för att inte användas om och om igen. Jag tyckte även först det var töntigt med artistnamnet The Nicole, men jag kom på i efterhand att det hade varit ganska fett, om det burits upp med värdighet. Det gjorde det inte. Det var illa framfört som ett helvete, jag förstår inte vem som släppt upp mänskan. Det kändes som hon bruden som Orson Welles karaktär måste såga själv i Citizen Kane (mest överskattade filmen i historien för övrigt, men det orkar jag inte gå in på vidare), nån har garanterat fått in henne med svågerpolitik. Eller vad säger jag, hela Mello är ju svågerpolitik.

När man bildgooglar Razborka.

Men. Allra mest älskar jag såklart att onda aningar inte infrias. Ingen köpte hypen trots intensivt pådrag och förhandstippning – Frikyrkosatan och Mannen med det insmickrande smilet gick inte till final med en gång med sin hopplöst mediokra låt. Låt oss hoppas att det stannar så.

– – –

En fråga också:

Lasse Lindh. Måste du viska din text? Sjung ut, karljävel.