Bliv vid din hov

Är det någon som kan förklara för mig, grejen med de här nya göteborgspopbanden? Jag förstår inte. Almedal och Hästpojken alike, förjävla illa sjunget och riktigt tråååkig musik. Jag pallar inte all den här menlösa fulproduktionen och tråkiga gitarrkomp. Nä.

Jag försöker verkligen. Jag lyssnar på Caligula nu och ja, kanske fanns det nån slags välsnickrad låt där. Men jag kan inte få fram det genom den tråkiga framställningen. Och jaha; texter, texter, texter – jag skiter i. Jag kan inte lyssna på nåt bara genom en sån merit. Alltid ett plus, aldrig en grund – se där, min devis om en bra texts värde.

Jag försökte med Jonas Game också, jag tyckte det var ett coolt namn, och på albumet likaså (ADHD), och det är ju alltid nåt att kolla in. Men nä. Ingenting. Varför ber jag förresten ens om en förklaring? Tror jag att jag ska ändra mig? Jag skrev ju för en tid sen att Almedal i alla fall var lite bra live, men alltså, skivan jag fick i handen på nån klubb (de har delats ut överallt, måste de betala för att få folk att lyssna eller?) är inget annat än replokalsdemon med ett Håkan-coverband med 14-åringar.

Kom igen, det är inte ens en inskränkthet jag sitter med, att jag bara skulle lyssna på beats & rhymes, r & b eller syntar & untz. Jag gillar pop från Göteborg i göteborgsk tradition. Jag gillade fan Bad Cash, och BD till viss del (det välproddade sista albumet…). Till och med min fåniga avsky mot Håkan som jag posade som fan med omkring 00/01 har släppt. Engelska eller svenska alike alltså. Fontainebleau kan ni väl lyssna på om ni vill ha nåt göteborgskt på svenska!? De är svinbra. Franke har jag förvisso inte heller fastnat för, men det beror bara på en detalj jag stör mig på.

Gu bevare me för alla de andra i den där jävla hästens entourage som ska släppa skivor nu också. Jag föredrar fan att det kommer musik som jag blir sur på att jag inte gjorde först, som det brukar vara.