Man kan diskutera vilket inflytande en extern konstnärlig ledare bör ha över en del av bibliotekets samlingar, man kan ha åsikter om hur densamme argumenterar för sig, och man kan för all del inta olika hållning för hur samhället bäst hanterar en smutsig historia. Men kom inte och säg att de enda möjliga alternativen är obegränsat utrymme för allt, överallt eller ett sluttande plan mot bokbål.
Urval görs. Lämplighet tas ställning till. Det är en ständig process som varierar i olika kontext och i olika tider, men den pågår, och de gamla resultaten är det inte en jävel som tjafsar emot. Förbud är det förstås inte tal om, men Svarte Sambo står inte i hyllan bredvid Alfons Åberg, utan i magasin eller på särskild avdelning för gamla fördomar.
Jag förstår att man känner sig illa berörd när egna favoriter anklagas. Det är dock tydligt att vissa favoriter är viktigare än andra, samtidigt som processen obönhörligen fortsätter. För att illustrera detta tänkte jag hänvisa till ett blogginlägg av samme Björn Wiman som hävdade att Tintins tillfälliga flytt var i samma liga som fatwan mot Salman Rushdie, och protesten lika löjlig som moralpanik över Alfons saft:
Jag ska inte ens bemöda mig med att kalla det hyckel. Det är bara det korta minnet som tillkommer utblicken från det vita tornet. Äsch, från alla torn för den delen.
– – –
Den bortplockade strippen? Den försvarade jag själv, och lade ut.