Låtom oss medicinera mot naturens icke-monogami! Om man alltså kan konstatera detta med monogamins konstruktion kanske det vore en idé att förkasta den istället? Eller åtminstone ta den för vad den är, istället för att bara ta piller mot vantrivseln i kulturen.
Men det är ju inte allt heller. Som vanligt när det skrivs om relationer + vetenskap blir det en fest av trams och motsägelser. Klart att monogami eller icke-monogami kan vara biologiskt bestämt (inte fan är det metafysiskt i alla fall), men sen då? Tvära kast mellan en liten klick fördummad evolutionshänvisning, en liten klick livslängdsförklaring och en klick hormonbehandling – där det sistnämnda är det enda med någon rimlig täckning. På sorkar.
Så om hormonerna är det avgörande, vad har livslängd med något att göra mer än att det varit lättare att hålla ut hela det kortare livet förr? Och varför nämner man ens evolutionen om man inte intresserar sig för uppkomst? Men det ska vara fluff och lite chock – tänk att nu kan vi snart ta kärlekspiller på vigseln! – och folk ska antingen rasa eller lockas.
Och här sitter jag och länkar till det i bloggen som en lätt-trollad idiot.