När en man huggit ihjäl sina barns mamma mitt framför dessa barn, efter att ha släppts fri av rätten trots ett kommande fängelsestraff för frihetsberövandet av samma kvinna, är det lätt att vara efterklok. Nej förlåt, det är lätt för domstolen att säga så. Fast de kanske inte ens säger det. Någon brist på klokhet före gick såklart inte att finna, men domstolen såg åt annat håll.
När en feminist hävdar att det finns något särskilt i mäns våld mot kvinnor, att det sanktioneras av samhället, att strukturer ger våldsamma män, är det lätt att bli upprörd. Skulle vi? Självklart tycker vi att ett dödsfall – förlåt, ett mord – är tragiskt, något annat vore väl vansinne? Jo. Men nu är ju inte eventuellt vansinne frågan, vi har inte heller en ond domstol. Kanske har vi däremot en man där som känner igen sig i desperationen? En kvinna som gör detsamma? De vet att det inte är så farligt, väl. Det vi har är ett samhälle som vant sig så vid aggressiva män, vid hotande män, att de hot som inte hunnit leda någon vart betraktas som självklart tomma. Kom tillbaka hora, annars! ropat på stan efter någon okänd kvinna som nog är okej och vi behöver inte göra något. Samma utrop efter grannen under dig, fast sen var de faktiskt tysta i en hel månad. Något eventuellt ironiskt på nätet som vi nog kan strunta i att vänligen uppsök adress nedan för att nå skådespelaren – förlåt, skådespelerskan – som uppfört en kontroversiell pjäs, och gör med denne vad du anser rimligt. Nej då, det är inte ett hot.
Och det är det möjligen inte. Klart att vi inte kan bura in alla som i vredesmod yttrat att önska livet ur någon. En man som önskat livet ur sitt ex, med buntband och vapenskåp, är dock inte alla. Det är inte heller en enskild tragedi som inte har ett mönster som går att upptäcka. Inte heller om mannen är en skötsam villaägare som kan tala för sig. Vi vill bara så gärna tro det, och det är vad jag pratar om när jag pratar om struktur.
4 Responses to Vad jag pratar om när jag pratar om struktur