Ekvivawhatnow?

På förekommen feminismdebattanledning:

Jag har all respekt för att män upplever sig vara osynliggjorda eller rent hånfullt behandlade i såväl feministiska sammanhang som ”rena” jämställdhetsdiskussioner. Det är ju inte bara upplevelser utan ofta helt sant att aspekter som har att göra med specifika underordningar för män i allmänhet inte omtalas som jämställdhetsproblem när de väl nämns. Precis som det är sant att många feminister av faktiskt alla sorter beter sig skeptiskt eller direkt fientligt mot män som grupp eller män som intresserade av jämställdhet. Och att manshat finns. Det är också sant att en orättvis sammanslagning ofta görs av engagemanget hos män i allmänhet och direkta troll i bloggkommentarer. Jag är skyldig. Jag märker tendenser hos mig själv att i affekt likställa de värsta galningarna med bloggarna de ockuperar kommentarerna på. För just GenusNytt kunde det väl nästan stämma sedan Ström började med namn och bild-publiceringar på de som anmäler brott, men jag vet att det är orättvist att göra detsamma med t.ex. Pelle Billing. Och i noll fall bortsett kommentarsfält tror jag på något trollande eller elakt uppsåt hur mycket jag än de facto drygar mig. 4 teh record.

Så hur påverkar dessa osmickrande grejer feminismen? Inte ett skit naturligtvis. Lokala PR-problem är totalt ointressanta när det gäller både begrepp och analys. PR är också allt man uppnår med namndiskussioner, låt vara att Ivar Arpis förslag på parallella begrepp är mer relevant i så fall (vsg att gå bananer med egen parallell kamp!). Jag förstår överhuvudtaget inte viljan att ha något nytt ord ifall det är exkluderande ismer man vill bli av med, oavsett namn är nämligen det något som alltid händer. Alla rörelser utvecklar konsensus som förvisso utvecklas och förändras men det väldigt långsamt.

För min del personligen skiter jag förstås fullständigt i vad folk kallar sig och det gäller både för att ordet inte betyder något utan handling och för att handlingen under vilket namn som helst alltid är viktigast. När man via direkta felaktigheter försöker ge sig på själva analysen, eller missförstå skälen till skepsis mot vissa mansaktivister (jag vill åt en neutral term här), blir jag dock lite irriterad.

För att få saken om könsmaktsordning förklarad på allvar ska man dock inte slösa tid på en nyskriven harang av undertecknad virrpanna utan bara läsa Rebecka Ahlbergs snygga genomgång:

”Ändå finns det enorma klass- och könsskillnader, och för att förstå varför det ser ut så här tillämpar vi en generell begreppsapparat som vi kallar könsmaktsordning.

Den tar sig olika uttryck i olika situationer och kan inte alltid appliceras friktionsfritt. Å andra sidan är inte heller det tanken. Likt alla andra teorier som används för att tolka samhället bygger den på en identifierandet av en grundläggande konflikt som måste förstås för att kunna lösas. I det här fallet handlar det om att maskulinitet är överordnat femininet, att män tjänar på att bejaka sin könsroll medan kvinnor förlorar oavsett om de faller för eller protesterar mot sin. Hur vi sedan mår är i sammanhanget inte poängen.”

Män överordnade kvinnor ja, men inte bara som män – utan som att maskulina värden är överordnade. Här tyvärr också en vanlig fail hos feminister att sträva efter ”mansvärden” för kvinnors del, istället för att också se till behov för män att få tillgång till ”kvinnovärden”. Dock att denna fail förstås mer bekräftar analysen än stjälper den och endast smädar feministen som ibland enfaldig så gott som någon. Det viktiga för skeptiker att fatta är i alla fall: att detta inte betyder att gruppen män medvetet förtrycker kvinnor, och absolut inte har all makt i alla situationer. Att patriarkatet är något abstrakt och ingen konspiration (okej det är 101 som fan). Att gruppen män kan ha mest makt i jämförelse med gruppen kvinnor oavsett hur man som person upplever sig ha eller har makt, över andra eller över kvinnor.

Och herregud, om det bara var så väl att Pelle Billing specifikt (då han var Ivar Arpis exempel) bara avstod att kalla sig feminist skulle väl problemen vara väck. Kanske till och med ifall det bara sträckte sig till att han kallade utsatthet för män ett lika stort eller större problem än dito för kvinnor (statistik åsido är det faktiskt knepigt att värdera oantastligt). Men det är inte engagemanget för män som stör, det är inte ovilja att själv kalla sig feminist. Vissa mansaktivister får helt enkelt mina kängor ibland för att de konsekvent skuldbelägger feminismen för ojämställdhet riktad mot män, med eller utan foliehattigheter om statsfeminism*. Och förstås detta att använda individers eventuella manshat som något att smäda feminism med. Bland annat då, men kan inte nämna fler utan att behöva bunta ihop vilket vore kontraproduktivt.

Kom ihåg att feminism är en ism i samma dignitet som t.ex. liberalism – ramarna är diffusa och kopplade till svepande principer. Det finns inga formella auktoriteter eller program och nåde grenarna och företrädarna är för heterogena för att man ska kunna löjla sig med jämförelser av t.ex. kommunismens obrukbarhet som neutralt begrepp, även borträknat det faktum att inga feministiska diktaturer och fångläger upprättats.

Att feminism inte är detsamma som jämställdhet eller allmän kamp för detta är något man får ta på både gott och ont. Precis som man nog bara får acceptera att det är ganska givet av hela denna diskussion att någonting alla sorter och sidor är bra på är att bunta ihop rörelser under en fana buren av dess värsta idiotier.

– – –

* Ska vi tala om nedsmutsade begrepp? Åh, jag hade ÄLSKAT att ha tillgång till ”statsfeminism” som smädande ord för alla blandade populismer i jämställdhetens namn som utövas i offentlig makt och vissa mediasammanhang. Malou von Sivers med snedställt huvud inför göttiga våldtäktsoffer, motioner om porrförbud. Definitivt en hel del kvoteringsivrare (positiv särbehandling kan jag tänka mig, men kvoter går bort på de flesta håll både av pricipskäl och för att det är lite väl mycket analyslös snabbfix för min smak). Såna grejer. Nä tyvärr, för nu är det redan paxat och kapat av alla som valt att åsnevägra grundläggande förståelse för genusvetenskap. För ovan nämnda sorter brukar jag då säga pseudofeminism istället.

– – –

P.S. Om namnet. Förvisso är ekvivalism helt vansinnigt fånigt som ord, men det är långt bättre än dessa tomtehuvuden som vill prata om “humanism” istället som om det hade med rättigheter eller rättvisa att göra. Humanism är främst en livsåskådning att byta ut sin religion mot.

Ords estetik är förmodligen mest en vanesak ändå. Dock att det enda namnbyte/alternativ-förslag jag respekterar är Zanyar Adamis “femanism” (läs om det i Anna Svenssons grymma text) pga det signalerar en go sammansmältning av man och samma analys. Hade det inte varit taget skulle jag använda det. Förmodligen lär jag börja säga mansfeminism istället om specifika frågor ska fram.