Ekvivawhatnow?

På förekommen feminismdebattanledning:

Jag har all respekt för att män upplever sig vara osynliggjorda eller rent hånfullt behandlade i såväl feministiska sammanhang som ”rena” jämställdhetsdiskussioner. Det är ju inte bara upplevelser utan ofta helt sant att aspekter som har att göra med specifika underordningar för män i allmänhet inte omtalas som jämställdhetsproblem när de väl nämns. Precis som det är sant att många feminister av faktiskt alla sorter beter sig skeptiskt eller direkt fientligt mot män som grupp eller män som intresserade av jämställdhet. Och att manshat finns. Det är också sant att en orättvis sammanslagning ofta görs av engagemanget hos män i allmänhet och direkta troll i bloggkommentarer. Jag är skyldig. Jag märker tendenser hos mig själv att i affekt likställa de värsta galningarna med bloggarna de ockuperar kommentarerna på. För just GenusNytt kunde det väl nästan stämma sedan Ström började med namn och bild-publiceringar på de som anmäler brott, men jag vet att det är orättvist att göra detsamma med t.ex. Pelle Billing. Och i noll fall bortsett kommentarsfält tror jag på något trollande eller elakt uppsåt hur mycket jag än de facto drygar mig. 4 teh record.

Så hur påverkar dessa osmickrande grejer feminismen? Inte ett skit naturligtvis. Lokala PR-problem är totalt ointressanta när det gäller både begrepp och analys. PR är också allt man uppnår med namndiskussioner, låt vara att Ivar Arpis förslag på parallella begrepp är mer relevant i så fall (vsg att gå bananer med egen parallell kamp!). Jag förstår överhuvudtaget inte viljan att ha något nytt ord ifall det är exkluderande ismer man vill bli av med, oavsett namn är nämligen det något som alltid händer. Alla rörelser utvecklar konsensus som förvisso utvecklas och förändras men det väldigt långsamt.

För min del personligen skiter jag förstås fullständigt i vad folk kallar sig och det gäller både för att ordet inte betyder något utan handling och för att handlingen under vilket namn som helst alltid är viktigast. När man via direkta felaktigheter försöker ge sig på själva analysen, eller missförstå skälen till skepsis mot vissa mansaktivister (jag vill åt en neutral term här), blir jag dock lite irriterad.

För att få saken om könsmaktsordning förklarad på allvar ska man dock inte slösa tid på en nyskriven harang av undertecknad virrpanna utan bara läsa Rebecka Ahlbergs snygga genomgång:

”Ändå finns det enorma klass- och könsskillnader, och för att förstå varför det ser ut så här tillämpar vi en generell begreppsapparat som vi kallar könsmaktsordning.

Den tar sig olika uttryck i olika situationer och kan inte alltid appliceras friktionsfritt. Å andra sidan är inte heller det tanken. Likt alla andra teorier som används för att tolka samhället bygger den på en identifierandet av en grundläggande konflikt som måste förstås för att kunna lösas. I det här fallet handlar det om att maskulinitet är överordnat femininet, att män tjänar på att bejaka sin könsroll medan kvinnor förlorar oavsett om de faller för eller protesterar mot sin. Hur vi sedan mår är i sammanhanget inte poängen.”

Män överordnade kvinnor ja, men inte bara som män – utan som att maskulina värden är överordnade. Här tyvärr också en vanlig fail hos feminister att sträva efter ”mansvärden” för kvinnors del, istället för att också se till behov för män att få tillgång till ”kvinnovärden”. Dock att denna fail förstås mer bekräftar analysen än stjälper den och endast smädar feministen som ibland enfaldig så gott som någon. Det viktiga för skeptiker att fatta är i alla fall: att detta inte betyder att gruppen män medvetet förtrycker kvinnor, och absolut inte har all makt i alla situationer. Att patriarkatet är något abstrakt och ingen konspiration (okej det är 101 som fan). Att gruppen män kan ha mest makt i jämförelse med gruppen kvinnor oavsett hur man som person upplever sig ha eller har makt, över andra eller över kvinnor.

Och herregud, om det bara var så väl att Pelle Billing specifikt (då han var Ivar Arpis exempel) bara avstod att kalla sig feminist skulle väl problemen vara väck. Kanske till och med ifall det bara sträckte sig till att han kallade utsatthet för män ett lika stort eller större problem än dito för kvinnor (statistik åsido är det faktiskt knepigt att värdera oantastligt). Men det är inte engagemanget för män som stör, det är inte ovilja att själv kalla sig feminist. Vissa mansaktivister får helt enkelt mina kängor ibland för att de konsekvent skuldbelägger feminismen för ojämställdhet riktad mot män, med eller utan foliehattigheter om statsfeminism*. Och förstås detta att använda individers eventuella manshat som något att smäda feminism med. Bland annat då, men kan inte nämna fler utan att behöva bunta ihop vilket vore kontraproduktivt.

Kom ihåg att feminism är en ism i samma dignitet som t.ex. liberalism – ramarna är diffusa och kopplade till svepande principer. Det finns inga formella auktoriteter eller program och nåde grenarna och företrädarna är för heterogena för att man ska kunna löjla sig med jämförelser av t.ex. kommunismens obrukbarhet som neutralt begrepp, även borträknat det faktum att inga feministiska diktaturer och fångläger upprättats.

Att feminism inte är detsamma som jämställdhet eller allmän kamp för detta är något man får ta på både gott och ont. Precis som man nog bara får acceptera att det är ganska givet av hela denna diskussion att någonting alla sorter och sidor är bra på är att bunta ihop rörelser under en fana buren av dess värsta idiotier.

– – –

* Ska vi tala om nedsmutsade begrepp? Åh, jag hade ÄLSKAT att ha tillgång till ”statsfeminism” som smädande ord för alla blandade populismer i jämställdhetens namn som utövas i offentlig makt och vissa mediasammanhang. Malou von Sivers med snedställt huvud inför göttiga våldtäktsoffer, motioner om porrförbud. Definitivt en hel del kvoteringsivrare (positiv särbehandling kan jag tänka mig, men kvoter går bort på de flesta håll både av pricipskäl och för att det är lite väl mycket analyslös snabbfix för min smak). Såna grejer. Nä tyvärr, för nu är det redan paxat och kapat av alla som valt att åsnevägra grundläggande förståelse för genusvetenskap. För ovan nämnda sorter brukar jag då säga pseudofeminism istället.

– – –

P.S. Om namnet. Förvisso är ekvivalism helt vansinnigt fånigt som ord, men det är långt bättre än dessa tomtehuvuden som vill prata om ”humanism” istället som om det hade med rättigheter eller rättvisa att göra. Humanism är främst en livsåskådning att byta ut sin religion mot.

Ords estetik är förmodligen mest en vanesak ändå. Dock att det enda namnbyte/alternativ-förslag jag respekterar är Zanyar Adamis ”femanism” (läs om det i Anna Svenssons grymma text) pga det signalerar en go sammansmältning av man och samma analys. Hade det inte varit taget skulle jag använda det. Förmodligen lär jag börja säga mansfeminism istället om specifika frågor ska fram.

This entry was posted in seriöst and tagged , , . Bookmark the permalink.

16 Responses to Ekvivawhatnow?

  1. Pingback: Twitter Trackbacks for Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Ekvivawhatnow? [paparkaka.com] on Topsy.com

  2. Anna says:

    Jag är väldigt nyfiken på om du, likt exempelvis Hanna Fridén, anser att feminism = kvinnofrågor, och att mansfrågor får behandlas i andra grupperingar? Är jag helt bakom flötet som tänkt att maskulinitetsbegreppet (och därmed även diskussioner om orättvisor mot män pga deras genus) är en i grunden feministisk diskussion?

  3. Ivar says:

    Feminismen som rörelse är skild från feminismer som teorier och ideologier, det håller jag med om. Likaså är den marxistiska analysen att det finns ett klassamhälle skilt från Berlinmurens fall. So far so eniga. Men om genusvetenskapen domineras helt av kvinnor, och nästan alla feminister är kvinnor, och det finns ett lågt tak och krav på konsensus vad gäller en teori och ideologi dvs. den om könsmaktsordning, och nästan alla jämställdhetsfrågor hamnar på dessa genusvetares och feministers bord. DÅ har vi ett problem. Den politiska agendan kommer för vetenskapligheten i många fall.

    Genusvetenskapen borde breddas enligt mig. Det är fortfarande en ny vetenskap och det kommer ta tid.

    Okej, återkommer nog med bloggsvar istället. Tycker du skriver bra, och jag håller med om mycket. Återkommer på de punkter där jag inte håller med.

  4. Anna: Känner inte igen att Hanna skulle haft denna ståndpunkt men låter bli att ifrågasätta det också pga ej läst allt hon skrivit. Däremot tycker jag att maskulinitetsbegreppet har en självklar plats i feminismen om än vissa mansfrågor lika gärna kan vara fristående.

    Ivar: Ska man vara hård har alla rörelser oftast ett eget liv men vissa mer tydliga urkunder att respektera. Lite som USA:s förhållande till konstitutionen. I feminismens fall är dock punkterna mer vaga, precis som jag hävdar att liberalism är. Stort utrymme för tolkningar finns.

  5. Ivar says:

    Skulle va: Den politiska agendan kommer före vetenskapligheten i många fall.

  6. Elin says:

    Ivar: Hur insatt är du i den genusvetenskapliga forskningen idag? Har du själv läst genusvetenskap? Jag kanske har missat om du berättat det eller kritiserat genusvetenskapen mer ingående, men jag är så oerhört trött på att alla slänger sig med kritik av detta akademiska fält utan något som helst på fötterna mer än vad de har hört, någon enstaka avhandling eller mytbildningar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det har aldrig funnits så mycket kritik och ifrågasättanden och så lite konsensus på något av alla ämnen som jag läst som när jag läste genus-master.

  7. Ivar says:

    Elin, jag har läst maskulinitetsstudier på genusvetenskapliga institutionen i Uppsala. Sen var sociologin till stor del queerteori och genuslitteratur. I övrigt håller jag koll på avhandlingar på genusvetenskapliga institutioner och gör sökningar i akademiska databaser för att hålla koll. Dessutom finns genusperspektivet på många andra institutioner och särskilt inom vissa områden. När man pluggar om multikulturalism är feministiska författare några av de bästa eftersom narrativen skär genom varandra vad gäller sanningsanspråk och rättviseuppfattning. Kan rekommendera vänsterfeministiska statsvetaren Wendy Browns bok ”Regulating aversion” på området (http://press.princeton.edu/titles/8306.html).

    En fråga till dig: Varför syns inte denna mångfald utåt mer? Varför domineras Fi och ofta den feministiska rörelsen av sån konsensus? Och varför kan ingen svara på vad feminism är för något? Alla svävar på målet tycks det.

  8. ”Och herregud, om det bara var så väl att Pelle Billing specifikt (då han var Ivar Arpis exempel) bara avstod att kalla sig feminist skulle väl problemen vara väck. Kanske till och med ifall det bara sträckte sig till att han kallade utsatthet för män ett lika stort eller större problem än dito för kvinnor (statistik åsido är det faktiskt knepigt att värdera oantastligt). Men det är inte engagemanget för män som stör, det är inte ovilja att själv kalla sig feminist. Vissa mansaktivister får helt enkelt mina kängor ibland för att de konsekvent skuldbelägger feminismen för ojämställdhet riktad mot män, med eller utan foliehattigheter om statsfeminism*. Och förstås detta att använda individers eventuella manshat som något att smäda feminism med. Bland annat då, men kan inte nämna fler utan att behöva bunta ihop vilket vore kontraproduktivt.”

    Nu börjar det bli intressant på riktigt! Tack för ditt inlägg, verkligen (ingen ironi).

    Det stämmer att jag inte kallar mig feminist, och jag kallar mig inte heller anti-feminist.

    Det stämmer att jag jobbar för att synliggöra mansrollens utsatthet. Men jag har aldrig sagt att det är värre att vara man än kvinna! Det jag säger är att varför inte jobba med både kvinnofrågor och mansfrågor utan att träta om vem som har det värst?

    Sedan kommer den viktiga distinktionen: jag har under en längre tid jobbat målmedveten för att bli mer specifik i min kritik. Därmed använder jag begreppet statsfeminism – eftersom det är specifik. Det syftar till det som står i våra regeringsdokument, som de flesta inte läser, men som jag gör. Därmed behöver man inte känna sig träffad som feminist i allmänhet, om man inte specifikt identifierar sig som statsfeminist. Om man som du är emot kvotering så är ju även du en kritiker mot statsfeminismen (som förespråkar kvantitativ jämställdhet) – även om du inte kallar dig det eller identifierar dig som det.

    Och när jag kritiserar och citerar personer som ger uttryck för manshat, då kritiserar jag just bara dessa personer, samt det faktum att tidningarna ger de utrymme. Den stora massa feminister som inte ger uttryck för manshat behöver inte känna sig träffade. Och varför skulle de egentligen känna sig träffade? Som du säger är feminismen en löst sammanhållen ideologi, precis som liberalismen, och det är absurt att varje feminist skulle behöva vara ansvarig för det som andra individuella feminister säger eller gör.

  9. Jag säger som Ivar att det är sansat tonläge idag. Tack för denna principförklaring – vi lär inte hålla med varandra i mycket men kritiken är mer rimlig med denna bakgrund.

    Dock att jag inte tror att statsfeminism förespråkar kvantitativ jämställdhet utan helt enkelt har svårt att hantera andra perspektiv, inte helt olikt annan policy som ska ge synliga resultat och precis som där alltså ett problem.

  10. Elin says:

    Ivar: Wendy Brown är oerhört bra! Kort svar på din fråga: Det är stor skillnad på det akademiska fältet genusvetenskap (som ju dessutom, som du skriver, rör mer än bara frågor kring kön). F! är inte genusvetare och sysslar med politik, inte akademiska analyser. Därför som jag vänder mig mot att genusvetenskap används lättvindigt i samma andetag som F! och radikalfeminism, vilket det ofta gör.
    Genusvetenskapens svårigheter att nå ut är ungefär samma som resten av den akademiska världens, jag ser inte att genusvetenskap bör ha större krav på att visa upp hur icke-homogent det är än vad tex nationalekonomi har (som är minst lika sanningssägande utifrån teori).
    Jag håller inte alls med dig om att feminismen präglas av konsensus, tvärtom. Konsensus råder snarare bland liberala feminister och ifrågasättare som ser ett stort moln av dominerande radikalfeminister som tystar dem. Själv har jag väldigt lite förståelse för den argumentationen.
    Jag kan svara på vad feminism är, men det är bara min subjektiva definition och längre än så kommer du inte (och jag vet inte om det är det du vill ha heller? Var det inte en större variation inom feminismen som du ville ha?)

  11. Pingback: Twitter Trackbacks for Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Ekvivawhatnow? [paparkaka.com] on Topsy.com

  12. Malinka says:

    Ivar, jag vet inte alls att Fi skulle ”domineras av konsensus”. Vi befinner oss i ett skede där politiken formas, med mycket diskussion och många överväganden. Men det är väldigt intressant att Fi nu plötsligt kritiseras (och inte alls bara av dig här) för enhet, när kritiken för inte alls länge sedan handlade om att vi inte lyckades komma överens. Lite damned if you do, damned if you don’t.

    Men naturligtvis finns konsensus kring politiska frågor i Fi: Det är ett politiskt parti. De som engagerar sig gör det för att den politik som Fi vill driva passar deras feministiska åskådning och deras övriga syn på samhället.

    När jag skriver det här blir jag lite nedslagen, för det borde vara självklart att inget ett parti/en rörelse kan ha en hel ism på sitt ansvar. Har vi fortfarande inte kommit förbi idén att varje kvinna/kvinnogrupp alltid ska representera alla kvinnor?

  13. Anna: Jag har inte den ståndpunkten du beskriver. Vad jag däremot sagt är att man inte kan kräva att någon som arbetar med kvinnosaksfrågor OCKSÅ måste arbeta med mansfrågor för att legitimt få arbeta med kvinnosaksfrågor. Sedan vad man bryr sig om förutom kvinnosaksfrågor som feminist är ju väldigt skiftande, precis som feminister också skiljer sig i vilka andra politiska ideologier de drivs av eller hur deras feminism ser ut.

    Hur får du det till att jag ska ha sagt det du påstår? Vore intressant med en motivering. Då jag enkom sagt det jag sa ovanför här.

  14. Tack för detta klargörande, Hanna!

  15. Anna says:

    Hanna! Jag ber om ursäkt, då jag uppenbarligen misstolkat din twitter. Var tvungen att läsa den igen för att se vad jag misstolkade och det var detta inlägget: ”Feminismen är tydlig. Feminismen handlar om kvinnosaksfrågor. Feminismen handlar inte om barn, invandrare eller män.” Jag misstolkade dock inte din poäng med den dagens twitterflöde. (Särskilt roligt då det enligt egen observation verkar vara feminister eller feministiska undergrupper snarare än icke-feminister eller anti-feminister som diskuterar just mansfrågor. Men Ströms fanboys känner ju alltid att de har lov att klaga på alla feminister för att de gör si eller inte gör si, oavsett sanningshalt.) I vilket fall så BRA, då tänker jag fortsätta kalla mig feminist även i framtiden.

  16. Pingback: Feministiska koalitioner och ekvivalism « Intersektionell Solidaritet – där det finns makt finns det motstånd

Comments are closed.