Kampanjmusik

Oh you know, det gamla talesättet om att vara ung och rösta vänster annars inget hjärta resp. vara äldre och rösta höger annars ingen hjärna. Det är ju en idiotgrej men har sina poänger eftersom den någonstans speglar ytterligheterna av schablonargument från vänsterut till högerled.

Med ett hånflin tog jag emot nyheten om Schmidt, Craaford och Talviks moderathymn Flyter. I egenskap av halvdan rappare har alltid glassclownens framgång stört mig något fruktansvärt (än mer nästan då faktiskt bra beats smutsats ned av lökflytet hans). Som gammalt Just D-fan (oh yes folks, den bjuder vi på) har varje nytt skäl att avsky ex-Doktor C tvingat mig skämmas mer och mer. Och som ivrig hårslitare över Sofia Talviks nedåtgående spiral sedan den briljanta The Monkey som många med mig hänfördes av på en gammal Sonic-prenumerantskiva har jag papperskorgat hundratals Sofia-mail.

Twitterflabbandes var vi några som gav oss på Sofia Talviks tankar om politik (samma tankar som Mange Schmidt också verkade ha enligt DN och vill faktiskt minnas att Craafoord uttalade sig liknande förra valet). Är det inte typiskt, att de som kampanjar för blåmännen är såna som generellt bryr sig lite om politik (och underförstått … inte förstått)? Jo, jag skulle ändå säga att det stämmer när det kommer till musiker eller säkert andra popkulturpersonligheters engagemang. Frågan är väl hur påläst en generell vänsterprofilerad artist är. Eller hur mycket vänstern låter bli att hänvisa till luddiga förnuftsbegrepp.

Thing is, vänstern monopoliserar känsloargument och högern förnuftsargument. På den spelplanen är naturligtvis känsloyttringar som musik en jävligt knepig sak för en högersympatisör att dra till med. Allt som oftast blir det nog som i fallet Flyter – optimism och trivsel (det var förstås samma med Euro-låtarna). Men jag tycker inte att moderaterna ska vara avundsjuka. De rent partipolitiska dängorna är vanligen lika keffa från de flesta håll.

Popvänstern må vara en konform skara som inte ser med blida ögon på moderater, men det är faktiskt långt från självklart att all text som produceras därifrån måste tolkas som vänster. Eller att man måste lyssna på sin politiska tillhörighets musik. Undvika Schmidt, Craaford och Talvik gör jag dock även i fortsättningen eftersom de såklart är dåliga.