På fullt allvar diskuteras ”musikexporten” som ett problem inom ESC. Några länder varje år brukar köra med låtar som komponerats av dudes & chicks från andra länder – i år till exempel fyra bidrag med svenska kopplingar. Thomas Lundin snackade om detta i förra veckans Inför ESC i samband med Azerbajdzjans svenskskrivna (och lysande!) bidrag. Är det inte tråkigt att med alla de här importerade låtarna? menade han, och visst, smakmässigt kan man diskutera saknad på någon slags sökande efter inhemska influenser som visas upp utåt, men när nu förslag dyker upp på att förbjuda saken i tävlingen föreligger seriösa problem.
Det är förvisso en medveten bidness för många låtskrivare att få in låtar i tävlingen. Många harvar runt med sina bidrag i flera länder och situationer uppstår som den att ratade bidrag i Sverige går och vinner i Danmark (och vi skrattar åt dem). Men hur ska vi kunna avgöra vem som är svensk eller dansk nog för tävlingen? Och spelar det verkligen någon roll för hur resultatet låter var kompositören vuxit upp eller har medborgarskap för tillfället? Vad är det för äkthet som söks? Borde man inte i konsekvensens namn återinföra språkrestriktionerna och kanske komplettera med restriktioner för utländska influenser? Leka Nordkorea och Iran? Tjena.
Låt gå för att ha regler om kanske minst nån inblandad (artist eller kompositör) med anknytning formellt, om vi nu ändå tävlar med länder som bas, men:
Spärra in kulturen, är du dum i huvudet?
Det nationellt rena och dubbelidiotin att vara protektionistisk med egna kulturen såväl som bara godkänna en turistkolonial exotisk upplevelse av de främmande kulturerna. I den frågan är jag helt enkelt som gubben 0:15 in i detta legendariska klipp:
KROSSA NATIONALISMEN!