Det är en sån fröjd att läsa dumskallarnas kommentarer på DN-artikeln om mansgenier som jag skrev om nyss. De visar sig i sin allra lulzigaste form, precis som i varje kulturfejd, och bevisar själva vad jag sa om att inte kunna ta artikeln som något större än bara agg mot en specifik person. Samt vilket faktum det är att kvinnor bemöts med wackness av ett annat slag än män. Utöver detta finns förstås en rad sidospår av allmänt kritikerförakt. Dessa halvtroll har en bra distans att gå till vett och sans.
Lättast för att korsa distans är i detta fall att skaffa just distans. Kort efter min publicering av förra texten insåg jag att det finns ett exempel på någon som av sina intresserade behandlas med oerhörd respekt vad gäller sina verk, men också kan flabbas åt i sin extrema personlighet. Jag talar förstås om R. Kelly, vars rättegångar möjligen tagits med lite väl mycket humor snarare än allvar – men ändå alltid hållts på långt avstånd från hans musik. Vi har distans till Kells och därför kan vi älska honom som vi gör, och driva med honom:
– – –
Fatta att jag nu refererat BÅDE till Breezy och Kells i denna fejd. R&B Thug!