Jag kliver in i bilen med ett piratiskt Arr och dunkar mina skor mot utsidan för att få bort snön innan jag stänger dörren. Jonas säger glatt till sällskapet ”Jag sa ju att det skulle bli hans första ord! Arr. För att han fick gå runt bilen i snön.” Jag skrattar. Det är härligt att de känner mig. Andreas kontrar dock från förarsätet, mindre realistiskt men med bilden av mig inför mina gammvänner så glasklar den kan bli:
”Nä, jag trodde han skulle säga Blogg.”
Jag kan inte låta bli att dra det vidare: ”Haha. Jag måste twittra detta.”
Mina vänner i bilen, Jonas, Andreas och Sofi, för dem är jag bloggnarkomanen med min internetsvärld väl omtalad men bara med mig deltagande. Deras oengagemang där gör mina vanor extra märkvärdiga. Blog guy framme med Twitter i mobilen ständigt.
Jag twittrar inte detta. Det blir för långt att förklara på 140, men väl hemma hos Hulten låter jag sporadiska tweets från mobilen upprätthålla min nätknarkarbild. Allt medan Andreas och Hulten stärker sina varumärken som gubbrockare genom Springsteen, SVT:s dokumentär om Woodstock och finare konjak. Jag tar en konjak för syns skull trots att det är pärlor för bloggsvin. Vi har våra platser och skämt om varandra och oss själva. När Woodstock klingar ut och en dokumentär om Monty Python tar över uppmanar Andreas till att stänga av – innan han sugs in i ännu en spännande timme av män som gjort grejer förr och deras kamrater från förr som minns deras spex redan i mellanstadiet.
Dagen efter ska jag åka till Östersund. Jag vill gå ut i en främmande hemvändaryra och vara Panams trofé. Själv är hon inte lika glad i Östersund som jag älskar att vara i Sundsvall och jag vill förändra det, visa min småstadsglädje och smitta med den. Vara accessoaren som skapar fuckyouall-känslan. Det är inte för att jag är det bästa man kan hitta, eller för att spela på att tvåsamheten är beviset och uppvisningen för duglighet. Jag vill visa att kärleken till henne finns, så tydligt att hon också känner den och förmedlar den utåt.
Ja, jag älskar att vara tillbaka i Sundsvall för fuckyouall-känslan. Jag hatar ingen, jag har inte behandlats illa, jag har förvisso varit osäkerheten själv och trott att ingen bryr sig nåt särskilt men fuckyouall är inte en hämnd. I Sundsvall bryr jag mig inte mer. Jag kan er utan och innan, och jag kan er inte överhuvudtaget. Och jag bryr mig inte. Fuckyouall, därför älskar jag er. Därför dricker jag champagnen och säger inte sanningen till er men till mig själv.
Du har ditt, och därför behöver du inte tänka på nåt annat skit.
Ännu sabbar snön för tågtrafiken och jag får åka ersättningsbuss. Det är förstås sällsynt retfull timing när jag bara kör en ettdygnsvisit och redan balanserar på middagstid som ankomst. Men jag har champagnen i väskan ovan mitt säte och vi ska korka upp när jag kommer fram.
– – –
(Väl på hemvändarfesten i Östersund går jag plötsligt förbi Annika Norlin i trängseln och mitt intensiva parafraserande av Sanningsdan blir både parodiskt och extra fint. (Jag funderar på att hitta henne och berätta för henne hur mycket massor av hennes texter betyder för mig, men ändrar mig eftersom jag ju bara tänker det som fyllegrej och det är en jävla klyscha att göra. Hon får självgoogla det.))