Arrowhut? Positiowho?

Där mot slutet mest, i Ekens DN-text, kom så frågan om klass. Eller typ någon form av arrogant elit som tar sig frihet att analysera de lägre stående. Citat: En värre följd är att andra tar över samtalet om livsfrågorna. Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama. Om man dubbelarbetar och får höra Arena fnysa ”livspussel” står alliansen redo med sina enkla lösningar om billig städhjälp. Kan vänsterns debattorgan inte se människors vardag och formulera analys och lösningar, kommer någon annan göra det. Slutcit. Det här är ju intressant också långt från frågan om positionering eller metadebatt.

Ta min brud till exempel, som skrivit så ofantligt mycket bra om klass och kluvenhet där. Akademiker sprungen ur arbetarklass som måste pendla mellan två världar. Som tyvärr verkar få göra detta i endast de mörkare dimensionerna, det att ha komplex i varje situation istället för att glida bekvämt mellan alla sammahang. Ur Ekens synvinkel, av texten att döma, förstås snarare något som borde ge akademisk arrogans mot sina rötter. Men herregud, denna arrogans finns ju från alla håll! Bara att utropa arbetarklassen som verklig och metadebatt som typ inte verklig liksom.

Huruvida du väljer att ha komplex för att tala med ena klassen eller bli/upplevas arrogant när du talar med den andra, det är ju fråga om personlighetsdrag. Men att klasshat, förakt och komplex går both/all ways är tokfakta. En vän till mig uttryckte så sent som i måndags att hon inte var smart. Detta i ett samtal angående intagning och hennes gymnasiebetyg, vilka jag överraskades av som bättre än mina, trots att det nu var just i position emot mig hon hade komplex. Eller kanske just därför, vilket varit skälet att hon aldrig pratade om dem. Varför man nu ska prata om sina gymnasiebetyg, men det är sånt folk gör ibland. Det intressanta här är ju då bara att jag vet att hon är smart, men det är ett classic case av vana, tradition, och book smarts vs. street smarts. Uppseendeväckande nog i fallet eftersom jag alltid betraktat gymnasiebetyg som book smarts medan hennes komplex gick helt tvärtemot.

Jag märker detta ofta hos både vänner och mig själv. Själv har jag helt klart ett komplex när det gäller akademiska samtal, jag orkar rätt dåligt läsa tung litteratur trots att jag gärna resonerar på ett rent intellektuellt sätt (se Typ Dör-inlägget liksom, om vad som händer när jag inte har möjlighet). Jag kanske inte sågar mig själv till den grad att jag betraktar mig som osmart, men definitivt sämre påläst och teoretiskt bevandrad. Inteskaväljag. Varför tror du jag undviker att Eken-såga på Hellgren-vis genom att använda Bourdieu tillbaka?

Men mindrevärdeskomplexen åsido, eller snarare, när de ändå finns, är fallet Ekens tes om metadebattörernas klassfärgade tolkningsföreträde det jag verkligen vill hugga på. Borde inte denna vara upphov till komplex. Nä jag tror inte det och ensamt upphov är knappast. Som jag sa – det är i min närhet väldigt beroende på personlighet. Jag vet också med mig själv att de flesta av mina komplex är självskapade och självunderhållna, om än ibland utlösta av nån kommentar eller vad som helst (som inte behövt betyda nåt). Men även om det vore fel antaget av mig, om det stämmer att förmätenhet i en analys alienerar föremålet för analysen: Jag vill bara fråga om det tar bort relevansen i en sådan analys.

Jag ska inte gå helt revolutionens förtrupper på din gump, men för mig är det rätt uppenbart att det finns en poäng och närmast en oundviklighet i att viss analys måste göras med risk för förmätenhet, måste göras utifrån eller ovanifrån. Eller underifrån. Tänk en analogi med privatlivet – om jag ber en vän om råd i exempelvis en relationsfråga måste jag förvänta mig att det kommer analyser som kan innehålla projicerade känslor och ord lagda i min mun, men samtidigt finns möjligheten att något finns som jag inte ser själv medan det är uppenbart för andra.

I vilket fall som helst är det ju just medier som tidsskrifter som är mest logiska att föra metadebatt, svårigheten att vara aktuell är enorm. Det är dessutom knappast så att intellektuell debatt, såväl som metadebatt, är menad att vara direkta pekpinnar till några mindra upplysta – det är tankar som föds där för att sedan färdas vidare och kanske någonstans implementeras genom låt säga statlig policy. Att debattera föräldraledighet är inte att skälla ut enskilda familjer som inte delar lika rakt av. Tror man det är man inget annat än Pär Ström. Hur känns den saken?

Faktum är att det enda skälet till att man kan få ihop såna där klåparresonemang är att man helt enkelt är mitt i samma intellektuella smet själv och inte upptäckt att ja, det är faktiskt så att debattörer wherever ofta för marginaliserade åsikter om man ser till hela landets befolkning och åsikterna där. Att de dominerar debatten är förstås en annan sak, men det är upp till alla att fatta själv när man pratar om vad.

– – –

Det här ovan handlade förstås om bredare frågor, men bara för att få in detta också: Jag tycker alltså inte det är fel att granska Arena, att granska Bang, att mena att debatt blivit för mycket meta och för lite ”verklighet”. Jag tycker även att inte bara vettiga saker utan även jävligt vettiga saker fanns i Ekis Ekmans text. Men att schabbla bort den saken med utspel och lam retorik om högerglidning är ganska wack som sagt. Gabriels kommentar i inlägget på Panams blogg som länkade till mig och Hellgren mfl säger allt kring vad som ändå fanns att hämta mycket bättre än jag skulle kunna, så du kan ju gå dit istället.