Kan bara säga say whut!? Och sen gå vidare

Jaså GP:s Maria Haldesten tycker det är en bra idé att blanda in Lindex reklam i en text om trafficking. Argh man blir så trött.

Jag satt med Panam på spårvagnen och när vi åkte förbi en hållplats fanns där reklamen med de tre trosklädda rumporna och en väska. Vi pratade om den och om reklam som upprör för sina lättklädda modeller/ouppnåeliga idel i allmänhet. Lite freaky upptäckte jag någon timme senare när jag läste GP vid badplatsen att Haldesten skrivit om just den. Eller man trodde ju att hon skrivit om den, i själva verket var det bara fråga om en retorisk upptakt till ämnet trafficking.

Fast liksom helt åt helvete off, såklart.

Hon skriver:Tag tre, betala för två, står det på annonspelaren. Jag hajar till. Fattar förstås att Lindex egentligen menar det enda klädesplagg modellerna ser ut att bära. Ändå kan jag inte låta bli att associera till något helt annat. Slut citat. Och sedan går hon vidare in på trafficking av specifikt barn och man ba whuuut!? Vad har det med Lindex att göra. Vuxen booty för fan. Men det är väl the perfect crime – att skriva in det som att hon inte uttyckligen menar att det är reklam för sexköp, men genom associationen få in kraften i den retoriken ändå. Samtidigt som alla försök till kritik kan skjutas ner med att det är en tolkning som får stå för oss. För det, det har hon aldrig sagt.

Smooth.

Men det här handlar inte om Haldesten eller den lilla obetydliga ledaren i GP. Det var bara brevet på posten som visade just dessa fåniga och korkade utspel mot reklam som aldrig leder någonvart. Vad vi pratade om redan en timme innan jag läste texten, hur less jag är på tron att reklamen går att beskylla för allt och användas som ständigt aktuell symbol för all thinges fucked. Förutom denna underton av det är kroppen och inte plagget som är till salu – vilken jag inte helt förnekar att den finns men gärna tillskriver lite mindre vikt – så är reklam så pinsamt ofta ensam representant för skönhetsideal. Det är dock att missuppfatta problematiken till den allvarliga grad att du kan glömma någon bättring.

Reklam är naturligtvis i sig ofta byggd på att anspela på eller skapa ouppnåeliga ideal som sedan varan ska lösa. No surprise, och kritisera den gärna. Var medveten om säljarens budskap som varande från en säljare. Men problemet med ideal är att bara ett ideal finns, att samma reproduceras av alla. Det kan man inte ge sig på en ensam aktör för, och utkräva allt ansvar. Jag har full förståelse för det rationella i att inte spela för högt i marknadsekonomin, även om jag inte gillar det (och tror att högt spel lika gärna kan ge sweet profit). Men framför allt är det helt vanvettigt att likställa själva idealets uttryck med ondska. Det är inte ett problem att en bild finns offentligt med någon som är smal. Det är ett problem när alla bilder som finns offentligt porträtterar det smala. Precis som det aldrig varit ett problem att 50 Cent rappar om the candy shop, utan ett problem att det är mestadels män som syns på det sättet.

Så hamnar vi i det svåra att, också i likhet med musikvärlden, uppmärksamma det andra som finns utan att bekräfta det som ett undantag. Tjejband och mulliga modeller alike. Där har vi det verkliga problemet, hur vi lyfter fram något annat utan att bekräfta normen som norm. Att alltid prata om reklam som ett och samma Reklamen tror jag i alla fall är fel väg att gå.