Efter att pinnen plockats av Panam och 30+ är det väl lika bra att fortsätta med lackandet på latanklagelser. Det kom ju lite nya i deras kommentarsdel också.
Det är, som Panam påpekar för de miffon som vill få det till att det skulle handla om att tycka synd om sig själv eller att skylla på andra för att man valt en karriärsväg som inte ger pengar, inte en fråga om att ta sig rätten att vare sig vara arbetslös by choice eller att gnälla på att ens drömyrke inte ligger i tiden eller nånsin kommer komma dit. Det är fråga om både genuin oro för människor i ett så uppenbart icke fungerande system och genuin ilska över att nån sätter sig i position att skälla ut dessa människor. Vi bara berättar utifrån oss själva, that’s how we roll bitch.
Just genom att gå in på detta sätt och hitta fel i enskilda människors beteende undgår man den verkliga problematiken och man är, precis som 30+ kallar Littorin, L-A-T. Eller lite korkad. Jag använder mina erfarenheter som ett exempel men säger inte att det är något att lagstifta eller på annat sätt driva policy efter. Det är vad det kallas: REALITY CHECK. På samma sätt är det reality check att påpeka journalistsvängens specifika svårigheter, det är även reality check att faktiskt prata om passiva unga och andra. Eftersom man lätt hamnar i det passiva. Idag ville jag bara lägga mig i sängen och inte gå upp mer när allt blev för mycket. Men allt vägs mot varandra och att ta itu med problemet är att också gräva i orsaker och hitta det som finns när man letar mer. Tänker ett steg till. ALLTID ETT STEG TILL.
När det kommer till karriärsval: Bara att glömma att välja taktiskt. Klart man kan skola om sig, i ett senare skede i livet kan du alltid justera din utbildning lite eller komma in på andra vägar i en ny bana – men tänk dig att du är WoW- och sofflockande högstadieungdom och du är på en helt annan plats. Arbetsmarknaden förändras. Den är INTE, på något sätt, förutsägbar så långt att en hel yrkesutbildning kan väljas och gås klart under tiden marknaden skriker och jobben fortfarande finns kvar i andra änden. Vissa yrken fluktuerar extra mycket, vissa kan försvinna helt och vissa kommer alltid vara vanvettigt eftertraktade. Men du kan inte kräva av någon individ att hela tiden “välja rätt”. Jag gick in i biblioteksutbildning när det var kört att få jobb, jag börjar se ljusning. Hade jag börjat när det skreks hade jag varit körd ännu längre.
När det kommer till arbete stort: Arbetslöshet är ett modernt problem, och ett absurt problem. Arbetslöshet är per definition överflöd – vi ordnar käket till alla så lätt nu att alla inte behövs i produktionen. Vad gör vi då? Ja vi låter förstås de som inte får plats gå och svälta! De har ju inte bidragit herregu.
Det är naturligtvis spetsat. Nya branscher, nya behov, Maslows trappa, you name it. Men i grunden finns det där. Intuitivt har jag oerhört svårt att tänka mig något annat än att arbetsdelning är fullt rimligt och närmast nödvändigt. Istället ser lösningen i praktiken ut som att man hoppar in lite där behov finns då och då, eller sysslar med rent överflödsjobb som fan borde förbjudas som tex telefonförsäljning och de jävlarna med pärmar på stan (gissa om de är anställda av småskumma mellanhandsföretag din sucker). Konkreta behov är inte aktuellt för en marknadsekonomi i sin mest lössläppta form, jag kommer aldrig köpa att marknadsstyrd vård skulle hjälpa. Och även om jag ville ha det på det viset skulle jag aldrig nånsin acceptera att en karriär var något som kunde förutsägas och som individ ansvaras för helt och hållet.
Många gläds avregleringar och hatar på LAS. Fine, så länge jag samtidigt slipper förlita mig på en femårsplanerande socialförsäkring. Vi behöver ett system som pallar svängningarna och det har vi så fan heller nu.
12 Responses to Frågan är felställd såklart