Frågan är felställd såklart

Efter att pinnen plockats av Panam och 30+ är det väl lika bra att fortsätta med lackandet på latanklagelser. Det kom ju lite nya i deras kommentarsdel också.

Det är, som Panam påpekar för de miffon som vill få det till att det skulle handla om att tycka synd om sig själv eller att skylla på andra för att man valt en karriärsväg som inte ger pengar, inte en fråga om att ta sig rätten att vare sig vara arbetslös by choice eller att gnälla på att ens drömyrke inte ligger i tiden eller nånsin kommer komma dit. Det är fråga om både genuin oro för människor i ett så uppenbart icke fungerande system och genuin ilska över att nån sätter sig i position att skälla ut dessa människor. Vi bara berättar utifrån oss själva, that’s how we roll bitch.

Just genom att gå in på detta sätt och hitta fel i enskilda människors beteende undgår man den verkliga problematiken och man är, precis som 30+ kallar Littorin, L-A-T. Eller lite korkad. Jag använder mina erfarenheter som ett exempel men säger inte att det är något att lagstifta eller på annat sätt driva policy efter. Det är vad det kallas: REALITY CHECK. På samma sätt är det reality check att påpeka journalistsvängens specifika svårigheter, det är även reality check att faktiskt prata om passiva unga och andra. Eftersom man lätt hamnar i det passiva. Idag ville jag bara lägga mig i sängen och inte gå upp mer när allt blev för mycket. Men allt vägs mot varandra och att ta itu med problemet är att också gräva i orsaker och hitta det som finns när man letar mer. Tänker ett steg till. ALLTID ETT STEG TILL.

När det kommer till karriärsval: Bara att glömma att välja taktiskt. Klart man kan skola om sig, i ett senare skede i livet kan du alltid justera din utbildning lite eller komma in på andra vägar i en ny bana – men tänk dig att du är WoW- och sofflockande högstadieungdom och du är på en helt annan plats. Arbetsmarknaden förändras. Den är INTE, på något sätt, förutsägbar så långt att en hel yrkesutbildning kan väljas och gås klart under tiden marknaden skriker och jobben fortfarande finns kvar i andra änden. Vissa yrken fluktuerar extra mycket, vissa kan försvinna helt och vissa kommer alltid vara vanvettigt eftertraktade. Men du kan inte kräva av någon individ att hela tiden ”välja rätt”. Jag gick in i biblioteksutbildning när det var kört att få jobb, jag börjar se ljusning. Hade jag börjat när det skreks hade jag varit körd ännu längre.

När det kommer till arbete stort: Arbetslöshet är ett modernt problem, och ett absurt problem. Arbetslöshet är per definition överflöd – vi ordnar käket till alla så lätt nu att alla inte behövs i produktionen. Vad gör vi då? Ja vi låter förstås de som inte får plats gå och svälta! De har ju inte bidragit herregu.

Det är naturligtvis spetsat. Nya branscher, nya behov, Maslows trappa, you name it. Men i grunden finns det där. Intuitivt har jag oerhört svårt att tänka mig något annat än att arbetsdelning är fullt rimligt och närmast nödvändigt. Istället ser lösningen i praktiken ut som att man hoppar in lite där behov finns då och då, eller sysslar med rent överflödsjobb som fan borde förbjudas som tex telefonförsäljning och de jävlarna med pärmar på stan (gissa om de är anställda av småskumma mellanhandsföretag din sucker). Konkreta behov är inte aktuellt för en marknadsekonomi i sin mest lössläppta form, jag kommer aldrig köpa att marknadsstyrd vård skulle hjälpa. Och även om jag ville ha det på det viset skulle jag aldrig nånsin acceptera att en karriär var något som kunde förutsägas och som individ ansvaras för helt och hållet.

Många gläds avregleringar och hatar på LAS. Fine, så länge jag samtidigt slipper förlita mig på en femårsplanerande socialförsäkring. Vi behöver ett system som pallar svängningarna och det har vi så fan heller nu.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , . Bookmark the permalink.

12 Responses to Frågan är felställd såklart

  1. elin says:

    Well spoken!

  2. Agnes says:

    De som hade hand om oss Rädda Barnen-värvare för sex år sedan har nu gått in i tarotkortbetalsamtalbranschen. Inget ont om Rädda Barnen, men skumma mellanhänder om något.

    Nu vet jag inte vilket engelskspråkigt hiphopslanguttryck jag ska använda för att understryka viktigheten i min kommentar.

  3. Jag kan även berätta om hur coachen från Sthlm när jag jobbade med sånt i Sundsvall kom för att ha nån kurs som mest gick ut på att han mobbade min typ chef – som dessutom var gammalt mobboffer deluxe från min lågstadieklass. Härliga grejer det.

  4. Agnes says:

    Ah, jag hoppas att de där idioterna på senaste bemanningsföretaget hör av sig snart så jag vågar publicera mitt bittra jobbinlägg också.

  5. Ja jag såg nåt på Twitter som antydde publicerat sen borttaget, men hann inte läsa. Väntar tålmodigt.

    Det blir en lång och bitter sommar detta.

  6. camila says:

    gustav: jess, jess och fucking word på allt du har att säga, förutom det häringa med folket med pärmarna.

    det finns (faktiskt) folk som brinner för att vifta med en greenpeace-pärm (insert rädda barnen, SAK, amnesty = de går alla under samma flagg: ett företag vid namn nordic fundraising). jag gillar inte heller grejen med att att inte jobba ideellt om det är något som man faktiskt brinner för på riktigt och jag är absolut inte för att det är de enda jobb som finns att få i dagens samhälle; men som jag skrev tidigare: det finns folk som brinner för att vifta med de där pärmarna och skulle göra det utan betalning om det gick att leva på luft PLUS att man faktiskt kan säga ”nej tack” och gå därifrån.

    precis som man inte kan generalisera åt nåt håll så tycker jag du ska hålla tassarna borta från mina vänner, som brinner för vad de jobbar med. peace.

  7. Agnes says:

    Sedan är väl knappast pärmjobben ”överflödsjobb” på samma nivå som telefonförsäljning heller. De tjänar olika syften. Det ena gott, det andra puront.

  8. Något överdrivet ilsket, visst (gissa om det är för att jag är ordentligt dålig på att bara säga nej tack), men jag är inte så intresserad av att kritisera vare sig värvarna som personer eller att arbeta för välgörenhet.

    Det jag menar med överflöd är alla branscher som ändå konstrueras kring skapandet av ett behov och har mycket litet att göra med ett faktiskt behov. Att jag kan säga det om goda syften är för att det i detta sammanhang inte handlar om syften på sånt vis. Det är för att visa att det från början är fel att utgå ifrån att slappa ungdomar ska ut och söka jobb där behoven finns eftersom behoven är nyckfulla och ofta skapade. Såvida man inte vill ha planekonomi förstås, men den skulle nog i praktiken bete sig tämligen likt.

  9. Den tjocke konsulten says:

    Jag tycker du ger uttryck för en alltför fatalistisk och ansvarsundvikande syn på arbetsmarknaden, många utbildningar (t.ex. civ. ing) går konkret ut på att lära studenterna att hantera både dagens och morgondagens tekniska problem och möjligheter.

    Eftersom specen för morgondagen inte är känd så tränas förmågan att lära in, analysera och lösa problem för att på så sätt kunna hantera det okända.

    Tycker inte heller att det krävs att man är raketforskare för att inse att det under överskådlig framtid kommer att behövas massor av folk inom alla vård- och omsorgsyrken och el, VVS, energi och miljösektorerna.

    Vi äger alla våra liv och är ytterst individuellt ansvariga för följderna av våra val.

  10. 30+ says:

    Visst är det så att vi alla är ansvariga för våra val men vi är inte ansvariga för de system inom vilka våra val görs.

    Det jag lackar ur på, det är att man med munnen skäller att folk är lata samtidigt som man med sina handlingar försämrar möjligheten och villkoren.

    Det är lite som att mobba Sisyfos. ”Ja kom då, rulla stenen då, rulla då din lata fan. Oj hoppsan, börja om från början.”

  11. edvin says:

    kan påpeka att greenpace- och amnestyvärvarna inte hör till nordic fundraising eller nån annan fundraisingbyrå, de är direktanställda av respektive organisation.

  12. ah. bra att veta, cheers!

Comments are closed.