I wish

Det är ju faktiskt, i gamla tiders anda, verkligen på sin plats att dra den fantastiska South Park-händelsen från tåget hem från Linköping igår. Bara för att man skrivit nåt på twitter behöver man ju inte undanhålla bloggen liksom. Slå mig nästa gång det händer.

– – –

Så vi sitter på tåget då. Panam och jag har precis undsluppit en X2000-vagn med inte mindre än tre spädbarn i vår direkta närhet. Sådant som händer henne varje gång hon åker tåg, men som jag måste nypa mig lite i armen för – samt skratta åt för att det är så absurt mycket bäbis på en gång. De skrek i skift.

Nu är vi på ett regionaltåg som istället arrangerats så att vi får en specialklass/nån slags idrottslag med blandade problem-småteens och deras väldigt klyschiga speciallärare att dominera vår vagn. Vi isolerar oss med South Park på min laptop som jag glatt upptäckt en strömkälla till. Tydligen befinner vi oss dock även i nån form av tidskapsel, eftersom South Park verkar vara okänt för medresenärerna. Det första som händer är att ett småteen som går förbi gör en ytterst odiskret koll på min datorskärm medan vi sitter och tittar. Men nästa resenärs reaktion är helt outlandish.

Har du gjort filmen själv eller? tycker en kvinna som lutar sig fram från andra sidan mittgången är en bra första och enda replik till en främling som jag. Vad svarar man? Jag blir så ställd att jag bara får ur mig det antagligen lite otrevliga Nä – och kan inte låta bli att möta Panams blick och fnittra lite medan jag repeterar det kvinnan just sa. Och fnittra igen när hon också skrattar. Och sedan önskar jag att hade varit kvick nog att istället svara I wish.

Eh ja, serien har ju bara gått i en sisådär 10 år i Sverige…