Pepp åt alla håll, eller Jag versus Panelen

Det är mycket man kan glädjas åt nuförtin. Men specifikt idag får jag hålla mig till att jag redan fått mig en rejäl favorit i Eurovision. GUD vad Armeniens bidrag Jan Jan med Inga & Anush är bra. Videon är så jävla fin och peppande och låten blandar grymt sköna syntljud med lite tevespelsvibbar och lite släpigt östbeat som inte ens är det mest klyshiga.

Inför ESC har förstås en fullkomligt obegåvad panel i år – och fortfarande utan de förra årens nordiska tema – som inte kunde fatta skillnaden på fett jävla sväng och Turkiets mögiga halvmesyr som de av nån anledning föredrog allihop. Trots att både Christer Lindarw och enda kvarvarande nordiska medlemmen, finnen Thomas Lundin, ratat Armenerna med hänvisning till trist trend och svadan ”poplåt med etnojoddel”. WTF. Lyssna på Jan Jan, lyssna sen på Turkiets Düm Tek Tek med Hadise och fatta skillnaden. Bara Perelli, som annars var mest utan analytisk hjärna i hela första delen, fattade att Hadise saknade bra produktion.  Hon gav förstås ändå en fyra. Vafan liksom. Sorry Turkiet, men lite sexy dance kommer inte räcka för att smycka that crap. Armenien är tha bomb, det är fresh och ingen jävla fluga, och jag kommer spela den på alla fester i sommar.

Ja det är alltså del ett av Inför ESC som jag tagit igen via SVT Play – andra delen sänds ikväll, men då är jag upptagen. De andra panelmedlemmarna är Petra Nielsen, Marie Serneholt och såklart nestor Björken som programledare (hatet falnar aldrig!). Det verkar som att samtliga är av skild smak från mig. Oväntat…

Bland resten av bidragen var det mest tristess, men Tjeckien hade åtminstone en vansinnigt rolig lågbudgetvideo med en super-rom som hade laserblick och räddade en brud i nöd. Låten var förstås mest konstig, men de kanske har en kul show att backa den med. Panelen hatade förstås, och tyckte videon var dålig. Suck. Andorra hade en rätt söt låt som var trallvänlig, alla i panelen hatade på den men jag var imponerad (Andorra är ju inte topplandet direkt), och Belgiens Copycat var också en av panelen hatad låt som jag ändå tyckte var både med sväng och hade roligt metaironiskt tema. Lågvattenmärket för Perelli förstås, när hon ba Whöö han är ju för fet för att vara Elvisimitatör och sjunger inte nog bra, inte lik nog etc och texten ändå HANDLADE OM någon som var just för fet och dålig för sitt tänkta orginal. Suck.

Största överraskning var dock att jag på nåt jävla sätt lyckades gilla Schweiz arenarock The Highest Heights som jag enligt all logik borde ha avfärdat som ännu ett band man borde bura in U2 och Coldplay för att ha orsakat. Alla såna band är Postgrungekatastrofen 2.0, men så sitter jag likförbannat och gillart. Det togs förstås ner lite när Thomas Lundin sa ”det här är riktig musik”. Tur det, annars hade jag ju inte lyckats med att vara tvärtemot panelen på alla punkter. Man är väl en schlager-Marit Paulsen. Alltid motvalls!

Lär ju komma mer imorrn om del två.

– – –

Update: Jag har rättat ett namn som var fel. I’m the worst.