Vi kan börja med upplysningen att fler gett sig in i ämnet mansförtryck på ursprungsplatsen Newsmill. Länkad här är bitterbloggaren Daddy, men annars har Schyman och Birgitta Olsson mfl gett sig in också. Schyman tar bland annat tag i det jag utlovade som extramaterial idag, gällande de infamösa manshatarskandalerna (hon har även skrivit en version till AB Debatt) – men eftersom jag faktiskt tycker att hennes svar i övrigt är lite löken måste jag förstås ändå ta det själv här också.
Det var ju det där med att ”På Feministiskt Initiativs partimöten sjunger man jag hatar dig du djävla man … jag hatar dig så mycket jag ska slita dig i stycken” (Pärmilla i AB) – som naturligtvis inte är sant – och frågan är om det är av taktiska skäl, av bristande intelligens, eller av simpel desinformation och redan etablerad ankefaktor i pressen som Pärmilla formulerat sig på just det sättet. Jag sätter mina pengar på en kombination av det sista och det första, eftersom jag knappast tror att antifeminister var där och såg hela grejen eller ens efterforskat om hur det skulle kunna vara.
Såhär var det alltså: En grupp radical cheerleeders uppträdde vid ett tillfälle på Fi:s kongress, och hade då denna ramsa som ett inslag. Det är alltså för det första inte en partisång. Vidare: Bakgrunden var att en vän till någon i gruppen blivit våldtagen av två olika män samma kväll, en av dem hennes ”räddare” från den förste mannen. Hela texten var om och riktat till dessa två män. Simple as that. Det gjordes också väldigt klart innan från gruppen vad som var bakgrunden och att det gällde dessa män.
Borde jag ändå ha problem med den texten? Det är ju faktiskt ändå en fråga som kvarstår, eftersom man skulle kunna säga att de ändå riktar in sig på just könet i sin ilska. Och är det ändå manshat när publiken, kongressen, jublar? Ja på det sistnämnda får man väl ändå anta att det inte helt obetydliga antal män som finns i partiet, och lär varit med där på kongressen också, kan säga nånting om hur benägna man faktiskt är att vilja slita alla män i stycken. Den första frågan är dock lite knepigare. Fast ändå inte.
För min del är det helt ofattbart att det ska vara så svårt att se saker i sin kontext och ibland, eller ofta whynot, acceptera uttalanden som är förenklade. Bara för att det skulle vara jävligt svårt att leva om man ständigt behövde vara vetenskapligt exakt och, ja, politiskt korrekt. För även om feminismen skulle vara PK som Pärmilla hävdar så är fanimej inte dessa manshatarskandaler det. Jag menar förstås att det är jämställdhet som är PK – men helt klart med förenkling och ett sånt fokus som antifemz skulle kalla statsfeminism (och jag: not feminism).
Det går förstås both ways. Ibland måste jag förklara samma sak för andra part när jag blir utfrågad om hur jag kan med att lyssna på hiphop. När det gäller extremer som Necro blir det svårare att hänvisa till en kontext men när Z-Ro sjunger ”I don’t wanna die lonely, but them broads I deal with got me still singin I hate you bitch” är det tämligen enkelt. Det är egentligen lite som att ibland är man arg på varandra och säger saker man inte menar, men sen blir man sams.
Det ska dock tilläggas att jag ofta baxnar över den totala avsaknaden på taktik och omvärldskunskap hos exempelvis Fi – det här var en skandal man kunde spotta miles away, oavsett inledande förklaring till ramsan. Hemmablindhet är förståeligt, men ärligt talat är jag ständigt förvånad över hur lite man verkar bry sig om att ens reflektera över hur allmänheten kommer tolka ens retorik. Man behöver inte alltid goodwill, men man behöver aldrig en fet jävla backlash för oss alla.
Se där vad långt det kan bli. Men det finns mer.
Män är djur, sägs det. Av en person. I övrigt har jag bara hört kvinnor som definitivt inte kallat sig feminister uttala sig på det sättet. Jag har jobbat vårdish liksom, där finns de riktiga attackerna på män. Pärmilla skulle förstås kalla det för feminismens fel ändå, men att gnälla på sin late karl lär ju inte ha börjat med suffragetterna (och är man feminist nu skulle man nog inte se mannen som försörjare eller handyman by default ändå).
Men visst kan man säga att Ireen von W. var en maktfaktor och det finns mycket att säga om ROKS i frågan om motståndet mot vård/behandling av våldsbenägna män, men om vi går till kontextargumentet igen tycker jag inte det är såå underligt att någon som jobbat med kvinnojourer sen typ forever fäller en sån kommentar ibland (även oavsett Pärmillas antydningar om att typ hälften av alla kvinnor som kommer dit blåljuger och kidnappar sina barn, kontexten blir ju ändå samma om inte mer kraftfull om historierna överdrivs). Kom bara inte och säg att det är rörelsens åsikt av det.
För övrigt är män djur. Kvinnor också.
Så till att alla män är potentiella våldtäktsmän. Japp, så är det – på ett sätt. För det första kan man hänvisa till Johanna Sjödin som gjort en rätt rolig grej på det, med tex jämförelsen om att vi alla även är potentiella husvagnsägare, men inte sannolika. Potentiell är alltså inte ett anklagande om tickande bomber utan med avseende på att det inte finns en stereotyp som alla våldtäktsmän kan matcha. Tanken är att du ska glömma den svartmuskige mannen i busken och kanske gärna ja tack inse att även snygga killar som får fitta beyond yr wildest dreams också kan begå våldtäkt. Det är inte fråga om att lära kvinnor misstänka sina pojkvänner, det är fråga om att lära polisen, rätten och omvärlden att tro på att en pojkvän kan våldta sin flickvän – även hemma i sängen och inte i en mörk park. Tänk, kanske skulle en sån här inställning få människor att börja lita på svartmuskiga män! Men jag skulle hellre se att man kallade det typ ”Våldtäktsmannen är inte psykopat” eller nåt. Fööör…
På ett annat sätt är det en tragisk inställning att alla män är våldtäktsmän, men då har vi börjat i en annan ände och det betyder en annan sak. Det att män har starkare och ostoppbar sexdrift är ett synsätt som ligger bakom den saken – och det är då vi hamnar i att du kanske inte borde följt med honom upp på te då om du inte ville knulla, för du vet det är ju svårt att säga emot när snubben blir kåt. Det är då vi hamnar i kjollängd och alkoholintag som föremål för rätten. Och det är framför allt, eftersom det är så jävla mycket vardag, då vi hamnar i att din flickvän tolkar att du hellre sover än knullar henne en kväll som att du inte älskar henne längre, eller att du inte är nån riktig man.
Det är bara det att feminismen inte ligger bakom detta andra sätt. Läs Boëthius, läs Wennstam, go figure.
Sist då. Talibantalet. Det är så snabbt och lätt förklarat. Gudrun Schyman sa inte att svenska män är talibaner, hon sa inte att det är samma förtryck här som där. Hon sa att det är samma orsaker som ligger bakom och att kvinnors underläge är ett globalt faktum. Oavsett vad man tycker och tror om den saken så är det inte manshat.
– – –
Detta innehåll får spridas och kopieras och förvanskas bäst nån vill. Länka.
Pingback: Mitt inlägg i den aktuella feminist-debatten