Extramaterial

Förutom den huvudsakliga motrepliken på Pär Ströms och Camilla Lindströms replik måste det förstås till lite extramaterial, sånt som går mer in på detaljerna man inte får in i ett huvudsakligt resonemang om jämställdhetens som icke självklart definierad.

För att det är lite kul, för att det säkert kommer gnällas på att jag struntar i deras exempel, och för att det bara i sig måste tas tag i nån gång (förlåt, en gång till – men du vet ju hur det fungerar) måste jag ge mig på de problem som lyfts fram av Pärmilla (jfr Brangelina och Dicktoria). De flesta är ju fortfarande faktiska problem.

Vi kan börja med högskolan. Den håller på att tas över av kvinnor, menar Pärmilla. Mja, säger jag, det är förstås delvis sant på det sättet att fler kvinnor än män, särskilt i jämförelse med förr, kommer in på högskolor och universitet. Dock finns för det första ett par faktorer som måste beaktas kring själva tendensen. Dels kan det vara intressant att se efter vilka kurser och program som kvinnliga studenter dominerar i. Spontant kommer jag på juristlinjen som ett program som leder till potentiell makt, men är det inte också ganska tjockt med kvinnor på klassiska kvinnodominerade områden medan de som leder till högavlönade yrken fortsätter vara mansdominerade? Vidare har vi förstås den självklara faktorn som också ofta påpekas, att det förvisso kommer in fler kvinnor i allmänhet, men hur högt i den akademiska världen finner vi kvinnodominans? Fördelningen professurer ligger fortfarande på en abnormt stor övervikt män.

Sedan måste man väl också undra om det inte gäller längre att man inte ska stirra sig blind på siffror och eftersöka statistisk jämställdhet, som Pärmilla annars hävdar. Även om det antagligen är något de använder som just indikator på att pojkar klarar tidigare skolgång sämre. Det ska förstås gratuleras, att de ibland verkar acceptera att prata om tillstånd som indikatorer mitt i allt eget blindstirrande på endast tillstånd.

Då är vi förstås tillbaka och gräver i skälen till varför pojkars och flickors betyg är så olika. Frågade vi biologiförespråkare om sådant i allmänhet brukar intelligenskurvan som visar mäns större antal på de olika extremerna och kvinnors största topp bland mittenresultat halas fram. Men jag hävdar förstås, även om jag inte förkastar att resultaten baserat på betyg kan visa något liknande, att det främst rör sig om att flickors könsroll passar skolgången jävligt mycket bättre än pojkars. Vara lugn och skötsamt liksom, skaru ha stryk eller pluggbög?

Knappast en heltäckande förklaring, men med tanke på att Pärmilla sällan kommer med annat än att det är feministers fel borde det inte låta så dumt. Det fina är att man dessutom inte behöver hävda sociala kön för att använda könsrollerna som skäl – om man tar biologin i anspråk blir det lika giltigt. Bara mindre möjligt att förändra. I vilket fall är det inte någon hemlighet att feminister har problem med både duktiga flickan och stökiga pojken. Nästan så att just tonårskillars och -tjejers ständiga nedtryckande av varandra är bland de mest diskuterade könsrollsfrågorna.

Hur upprörda är då feministerna över att bara män skickas i krig? Ja, det finns lite olika upprördheter där. Främst menar jag att en fråga om krig, och värnplikt, överhuvudtaget behandlas mer och bättre under pacifistisk flagg – och att det finns gott om feminister i fredsrörelsen. Där människor befinner sig närmare kriget är kvinnor som protesterar mot att deras män dör knappast unheard of (och vad gäller Strömmens oerhört förvirrade Sparta-inlägg kan jag bara hänvisa till Lysistrate), men det har förstås sällan tagits upp som en specifikt feministisk eller jämställdhets fråga i sådana sammanhang. För det är ju helt enkelt en av alla de frågor som förvisso debatterats men aldrig under jämställdhetsfana. Genom mina ögon för att mannen är norm och det blir en mänsklig fråga att förkasta krigets helvete, men ja, jag tycker förstås även jag att det är även just ett jämhställdhetsproblem.

Men sen tycker jag också att man ska fråga sig var motståndet mot kvinnor i det militära kommer ifrån. För det är ju knappast så att det är feminister som främst tyckt att det är otänkbart att kvinnor ska ut i slagfält att dö, om vi tex tittar på USA i Irak har det funnits gott om beklagan över att kvinnor i förbandet förstör för alla genom att männen offrar sig och gör dumheter för dessas skull. Ett resultat av feministisk indoktrinering skulle garanterat Strömmen hävda – men bara att det är en inställning som är hur mycket äldre som helst än feminismen torde ta död på det som ursprung. Eeeh ja och så har vi ju könsrollerna också, som inte direkt gör kvinnor benägna att ta sig in i massor på ett område som fortfarande omtalas som att det gör pojkar till män. Och finns de inte talar vi biologi, och då har vi knappast något att invända mot att det är våra muskelpaket till machomän som tar det där med stridande.

Nedrustning, säger förstås jag.

Vad gäller vårdnadsfrågan är det redan förklarat i remixen, men jag ska naturligtvis, precis som min första debattartikel gjorde, tillägga att det självklart är rätt att det inte är något som feminister i större skala brytt sig om när det kommer till att uppröras offentligt. Däremot fick jag genom Sleepless ett citat av Pärmillas ärkenemesis Schyman där det i alla fall påtalas nog för att inte kunna kallas ett helt ignorerat problem. Även om härledningen till problemets rot som hon gör ofelbart kommer vara föremål för vidare fejd i detta sammanhang.

”Det faktum att män ses som mindre lämpliga föräldrar, vilket självklart drabbar de män som väljer att bryta mönstret, är konsekvensen av samma norm som föreskriver att barn är kvinnors ansvar. [….] Ju mer stereotypa könsroller samhället reproducerardesto fler faller utanför. Ju hårdare normen är desto fler får svårt att hävda sin mänsklighet. Det gäller män som vill vara pappor, homosexuella som vill gifta sig, kvinnor som vill vara direktörer.”

Att jag citerar Schyman har för övrigt inte att göra med att jag är trogen följare att göra (före ä jante, åre kamman junte) utan för det roliga i att hon är en sån galjonsfigur för allt som är fel i mina antagonisters ögon.

– – –

Det får vara allt för idag. Härnäst tar jag tag i de infamösa manshataryttrandena.