Ingen pratar om var bilden kommer ifrån

Stopp där.

Läs först detta: http://nojesguiden.se/artikel/praektig-kvinna-i-kris

Och läs sedan detta: http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4848827.ab

Bra.

När jag läste CRB:s text i Nöjesguiden för nån vecka sen var jag helt ärligt imponerad. Inte för att jag helt höll med, utan för att det faktiskt dök upp något så seriöst på hans månatliga plats i tidningen. Skrivet med den vanliga tonen han använder, såklart, men ändå intressant. Misstaget fanns ändå där förstås.

När jag läste texten av Lisa Magnusson, naturligtvis efter tips i Panams Twitter och med vetskap att det här skulle bli mer blogginavel, tänkte jag något liknande. Om misstaget alltså. Som är ungefär samma, men sju resor värre, i Magnussons regi.

CRB utgår ifrån att Hyvönen, Ternheim & Wilson, använder sig av helt medvetna markörer för att visa precis hur mycket integritet de har, och hur mycket mer intellektuella de är än … ja, nån slags föreställd massa av sellouts. Alltså att han menar att de har denna föreställning och genom kläder etc markerar avståndet mot denna. Det är naturligtvis fullt möjligt, men det är förstås en puckad ände att börja i, när det så uppenbart tvärtom är problemet att dessa kvinnor med likar uppfattas som bärare av integritet. Detta nämns naturligtvis också, hur musikjournalister bejublar deras fritänkande, men efter detta kommer den lätt anklagande meningen ”Dessa präktiga kvinnor i kris lever fortfarande i illusionen om att kvinnan måste vara kamouflerad i Gudrun Sjödén-overaller för att vara tänkande”. CRB lever förstås i illusionen att någon kan gå opåverkad från övriga samhällets föreställningar och bara skita i att anpassa sig efter ett binärt hora/madonna. De har naturligtvis inte sagt flaska om kvinnor i andra kläder än så och de har naturligtvis kläder och beteende efter (sub)kulturen de befinner sig i. Som alla andra. Och precis som den brända musikjournalistiken annars kräver tydliga markörer så avslutas texten med hur en äkta integritet och intelligens ser ut. Det är ironiskt det.

Magnusson skriver om Tuva Novotny. Baserat på ett val Novotny gjort att inte låta sig fotograferas med kläder eller smink hon inte kunnat ha privat gör Magnusson en stor affär, lägger en jävla massa ord i munnen på Novotny. Ur det lilla lilla ställningstagandet, som är ett privat sådant om än med en viss samhällssyn i botten, halar Magnusson fram att hon skulle säga sig stå för ”bra kvinnor gör inte sånt”-feminism och vända sig mot vem som helst som vill bli betraktad med åtrå. Alltså jag gillar inte heller tonen i det längre citatet av Novotny angående att posera med plutmun, det är fucked att man vill hävda det som motsägelse att vara intelligent samtidigt som man gör sig åtrådd enligt de konventioner som finns. (Men åtminstone uppskattar jag att hon påtalar att nakenhet inte är enskild faktor när man ska problematisera en mediabild av kvinnor.) Men att behandla Novotny som att hon går präktighetens ärenden och bara genom att vara snygg natuuuurligt (och vem sa det?) ska berövas talan … är inte det rätt mycket playahating? Typ som det infamösa svaret av Kristina Hultman på en recension skriven av Natalia Kazmierska i Arena för några år sen (#3/2005*), men då från ett annat håll förstås.

Vad jag vill komma till är i alla fall att båda texter behandlar problemet att en viss mall ska fyllas för (intellektuell) acceptans  och uppvisande av integritet. Och med det en indirekt kritik mot att se någon som aningen eller på en binär skala. Men gemensamt är också att de ihärdigt hävdar någon annan som binärt seende, när det i själva verket mest är de själva som projicerar uppdelning i fint/fult, integritet/sellout, madonna/hora på någon annan. Och något de antagligen helt enkelt bär lika mycket på själva. Jag är ju inte förvånad över det tämligen konstant binära tänkandet, jag lever i den här världen också. Men är det inte lite intressant hur man kan avsluta sin krönika med ”Tuva Novotny, som hyllas som hjältinna av läsarna för att hon säger nej till att se ut som hon är sugen på att ligga” och inte ens där uppfatta att problemet kanske ligger i omvärldens och hej medias uppfattning, inte i vad en enskild skådespelare gör för val? Ni säger de hatar på horan, jag säger att ni hatar på horan.

– – –

* Det är omöjligt att hitta på nätet, men här och här är ett par metagrejer. Kortfattat kan man säga att det rörde sig om att Hultman lackat för att Kazmierska dissade systerskapet, men gjorde detta med *host* allt annat än systerskapliga termer.