Idag stod jag med Emma Mollz på den stora Weekday i stan och spanade lite kläder. Blev besviken på storleksangivelsen som antingen måste betyda i krympt läge, alltså, efter första tvätt eller är en indikator på att jag på nåt sätt blivit 2 inches smalare. Blev dock inte besviken av musiken i affären, utan oerhört road.
Plötsligt är det helt ok att spela, inte bara en låt sådär, utan en hel skiva med Dire Straits, på en affär som Weekday. Och detta till och med skivan med Walk of Life på! Må vara hänt att det kanske är mindre cred given åt kedjan sedan nåt år eller så, men ändå. Jag tycker det är anmärkningsvärt att ett band som jag sett lite som sista utposten av band som jag kan komma undan med att offentligt erkänna att jag gillar nu kan få åtnjuta en sån revival (ja, sista utposten, eftersom de täcker upp både lågkultur och virtuosfällan på en gång). Det måste ju ändå vara ett tecken på det, ironisk touch eller inte. Nu ska jag fan spela dem när S.L.A.M.P. Clique rockar Svanens dansgolv om några veckor.
All hail the sultans of swing!
6 Responses to Making the uncool cool.