Lite liiite med mitt extraknäck i åtanke bestämde jag mig för att öppna mitt filmfestivalbesökande med Petra Revenues Karaokekungen idag. Hon sa att det inte var en film om karaoke utan om ensamhet men ändå, bara titeln lockar. Men jag borde nog läst på lite mer om den ändå för det fanns lite grejer att anmärka på.
Rookiefilm är tänkt att premiera annorlunda berättande, kanske är det därför filmen berättas väldigt mycket som teater. Kanske inte nytt egentligen, men inte så vanligt på svensk bioduk ändå (jag utgår lite ifrån att den får normal biopremiär också). Själv tycker jag nog vanligen att filmad teater är löken. Med det inte sagt att det föll platt på något sätt men jag insåg på vagnen hemåt att jag inte hade känslan av att ha sett en långfilm utan nån slags extralång novellfilm på SVT. Mycket störigt. Greppet funkade skitbra i vissa fall, exempelvis en klassisk placering av ett möblemang från platsen där något berättas till den andra miljön som berättas om, eller att det aldrig var nån musik när karaokekungen Pirko sjöng sin Elvis, men det blev samtidigt oerhört lite tyngd i hur populär han faktiskt var (när ju den flyktiga berömmelsen skulle vara lite av filmens bad guy) eftersom det bara var en standard teateruppsättning skådisar med i en scen som skulle leverera jubel åt kungen. Whut liksom.
Den skjuter i vilket fall högt på underhållningsskalan ändå, vissa grejer var så jävla roliga, men jag fattade nog aldrig riktigt vad jag skulle känna av den på en beröringsnivå. Eller kanske gick jag bara inte med på budskapet jag ändå uppfattade.
Äh fuck it, jag ska ändå inte sjunga Elvis på morgondagens karaoke (vilken jag håller ja).