Det är inte unikt för min inställning, men som varande gammal indieman nånstans men nu gone avslappnad är det ett knivigt fall när man får se Pelle Nordpol sitta och försvara ideal man kanske förr tyckt var the shit. Jag blev mer eller mindre tvingad att se klippet (länk förra inlägget) av syrran eftersom jag på egen hand, med vetskapen att det skulle bli plågsamt att se, helt enkelt tokdrog mig för det. Och visst var det plågsamt.
Indietypiska ideal som integritet kommer alltid få en baksida av dryghet. Det blir underförstått när man hävdar att man inte ska tala för mycket om musikens tillkomst, vill hålla allt mystifierat, att den musik som kan pratas om på ett sånt sätt är av sämre sort. Inte nödvändigtvis ren produkt, men sämre. Det är också en ganska korkad sak att säga. Något helt annat är att helt enkelt konstatera att det kanske inte är så intressant eller att bara säga att det är skitsvårt att prata om för att man kanske jobbar väldigt intuitivt. Men Pelle Nordpol väljer att gå från det raka till det flummiga och saboterar sig själv. I intervjun that is – för alla små indieslavar blir det istället ett bevis på hans integritet. Jag kan nog säga att jag räcker långfinger 90% av gångerna det ordet används överhuvudtaget.
Såhär är det, angående just att komma till en intervju och faktiskt inte svara på nåt: Antingen har haninte vetat bättre än att tacka nej till intervjuer för att han ändå inte kan prata om de frågor som är standard 1A, eller så skiter han i den saken och tackar ja ändå för att visa hur jävla hård han är och skaffa nya puckade indiefans. Det, mina vänner, är inte integritet i er bemärkelse. Men god hustlin’ är det, så jag låter det i s å fall passera.
Men visst är det inte bara det som är intressant. För det första var det ju faktiskt standardfrågor vi snackar, till en början, och det är lite underligt hur alla plötsligt älskar Jenny Östergren för att hon lackar på Pelle Nordpol när frågorna ändå var lama som ett helvete (jag har förstås respekt för henne, det är morgonsoffa som generellt är lite kasst). För på andra sidan om svaret som vill mystifiera musiken är fan själva frågan hur skapandeprocessen går till inte något annat än företrädare för samma ideal. Det är helt enkelt Pelles svar som är det mest perfekta svaret, det som frågan faktiskt vill åt – bara det att han inte flummar loss ordentligt på det.
Det skulle förstås kunna vara ännu mer bra hustlin’, men jag tror att ångesten som visas upp inför recensioner är helt på riktigt. Människan har på allvar fixerat blicken på de negativa korn som kan finnas och helt och hållet skymt en helt hype i sitt huvud. Även om vi mitt i detta får mer indieideal som att inte göra musik för att nån annan ska tycka om den måste jag tro på att han menar det när han verkar tycka att till och med hyllningar är obehagliga. Det kan ha göra med att jag vet från minst en gammal klasskamrat till honom att han på riktigt är så blyg. Eller för den delen att intervjuer av såna som kanske passat honom bättre tokspelat på just blygheten, precis som hans egna texter gör. Inte minst var det talande när han hetsades att tycka sitt ointresse av mat var nån slags rock ’n’ roll-grej med självdestruktivitet och allt sånt, medan det helt enkelt var mest …trist att äta. Att det faktiskt var tärande för honom med bara tre dagars spelningar i rad (konsigt med den blygheten på scen). Där är det faktiskt TV4-anställda journalister som helt enkelt inte kan släppa att den gamla rockmyten fått nya ansikten i andra sammanhang. Det är i TTA-genren helt annat som är the shit, läs för fan på.
Och det blir ju en sån krock när den som stått i skymundan fått uppmärksamhet och plötslig cool. Vissa hanterar det med hybris (hej TTA-man som tiggde cigg av mig och Adrian i somras!), andra med vantrivsel. Egentligen är nog alla på den skalan nånstans, och pendlande. Saken är den att jag känner igen mig, inte på nån stor hype förstås men mikroversionen finns den med. Därför förstår jag så väl inställningen att samtidigt vara rädd för, och samtidigt tycka att man är så jävla mycket bättre än, alla andra.
Jag tycker förstås att han helt enkelt borde ge fan i intervjuer. Men jag tycker också att På Nordpolen är en jättebra skiva trots att den spelar på gamla klyschor textmässigt. Köper det ändå faktiskt.
– – –
Det är för övrigt mycket mycket stor kuken att detta inte blev en grej ett par veckor tidigare, så jag kunnat använda det här i min hemtenta om högt-lågt/autenticitet samt hur man pratar om musik. Men oh well, jag fick in referenser till de hatade intervjuerna CRB gjorde 2003 i alla fall.