Love the jippo.

Det var ju helt omöjligt att inte åka dit när jag hörde att Kevin skulle komma och köpcenterspela i Birsta. Jag älskar störda jippon för mycket, och detta må vara ett endast milt stört sådant, men ändå bisarrt. Tyvärr blev det också lite pinsamt.

Smockat som fan intill rulltrapporna, folk stirrandes från ovanvåningen och samma plan, men entusiasmen ändå mer än lovligt ljummen. Inte bara Kevin utan hela topp tre med Alice och Robin skulle vara där. I naturlig ordning köra en låt var och sen skamlöst kränga skivor som enda väg till autografbordet sen. Jag, Matilda och Petter spekulerade om de månne gömt artisterna under rulltrappan på nåt sätt, hukandes, för inte fanns det plats för nån loge i alla fall. En snubbe kom upp på scen en kvart efter den utsatta tiden och sa nåt i micken. Ingen hörde nåt. Ljudet var fuckat och han mumlande och det lät mest ouglobouloblomba. Sen kom istället en snajdare upp och tog över. Det den första snubben skulle säga var att restaurangerna ville att folk skulle ge fan i att stå på borsd och stolar i deras food court. Haha. Roligt.

Vidare skulle snajdaren elda på stämningen. Jublen var lama och han försökte förolämpa med att Sundsvall var mycket sämre än södra Sverige på publikentusiasm. Och du vet, Whöö mår ni braaaa!? en gång till på det. Funkade hyfsat. Så artister skulle släppas på. Stackars jävla Robin kom först, körde Duffys Mercy i provocerande låg tonart som förstås fuckades upp helt av det katastrofala ljudet som särskilt specialiserats på att trassla med lågfrekvenser. Han var väldigt tillbaka i gamla banor och rörde sig inte alls. Antagligen är det en jävligt otacksam utröttande uppgift att få värma upp i ett köpcenter åt en som nyss bara var en likvärdig deltagare i Idol och säkert vän. När snajdaren hade nån liten fjuttintervju direkt efter sa han att han var lite trött, förhoppningsvis en intelligent subtil diss. Jag gillar ju Robin av nån anledning liksom. Men Alice gjorde ett bättre jobb, dessutom körde hon These words med Natasha Bedingfield som jag gillar (inte hennes bästa men ändå). Det basiga beatet var dock katastrof förstås. Men hon var glad och pepp och sånt. Sjunger roligare gör hon också.

Som tur var blev det en jävla skillnad när Kevin kom in. Petter som inte hade koll överhuvudtaget fattade hypen och den trista vinnarlåten hade i alla fall bättre mix för ljudsituationen. Det var kul som fan att se honom efteråt live skratta Kevinskrattet och vara helt knarkglad men den där jävla snajdaren hade gärna fått ställa lite intressantare frågor. Så var det över snabbt och vi gick och shoppade istället, precis som syftet med ett sånt jippo är. Nån singel eller autograf blev det fan inte. Men jag ska nog sampla breaket i vinnarlåten, där har vi ändå en sån grej man kan föreställa sig typ Jay-Z eller i alla fall Diddy köra nån vers på.

– – –

(Bonus cuts i mobilbloggen: Vad jag köpte sen.)