Crush (all over the world)

I tisdagens Kvällspasset fick vi äran att samtala under ganska lång tid med Leili Falsafi som skrivit en bok som väl enkelt kan sägas dissar integrationsidealet. Förutom det allmänt trevliga att man har lite tid på sig, och inte måste stressa igenom eller flamsa bort seriös bidness, blev jag bortskämd med att ha att göra med nån som inte bara var smart utan också ganska lättsam att prata med. Gud vad kär jag blev.

Falsafi har alltså skrivit boken Frysboxen i vardagsrummet eller integrationsfällan som slog igen, och nu har jag precis läst den, upprymd av hennes skarphet. Det kan väl på en gång konstateras att även om jag gillar den är den inte något som golvar mig. Dock en god bekräftan på min egna syn, välskriven, och kanske vore jag golvad om jag inte redan visste vad som skulle stå i den. Vad som däri står?

Jo. Början en lista på de oftast outtalade krav en invandrare möter på väg mot det abstrakta läget integration. Och ett konstaterande av dess flyktighet och beroende av den inkluderande gruppen som ständigt omdefinierar läget. Sedan kort egna historien: Falsafi med familj som nya i Sverige, Märsta från Iran 1982 och uppväxt och karriär därefter. Hon betraktar sig, och har framför allt tidigare betraktat sig, som lyckat integrerad, är psykolog och organisationskonsult och talar svenska som en i princip infödd. På senare tid kritisk mot hela konceptet integration och häri det spännande:

Det är ett race som aldrig tar slut, varje nytt möte innehåller ett test av integrationsgraden, alla krav är outtalade och varje avvikelse i beteende eller kläder, som i svennefallet kunde vara subkultur eller lite excentriskt, tas som kommande från hemlandskultur. Frågan ställs på arbetsintervju om hon är hotad av hedersivrig familj. Potentiell mångfaldskompetens påpekas glatt.

Inte bara får vi frågan är integration möjlig?, eller ens vad i helvete menar du med integration?, utan också är den önskvärd? Motförslaget lyder inklusion.

Jag kommer inte att inkluderas bara för att jag säger att jag vill det, men så länge integration var mitt mål, var min inklusion omöjlig. Nu är den lite mer möjlig. Första steget är trots allt att erkänna att problemet inte är att människor inte integreras utan att de inte inkluderas.

(Mina tjockisbokstäver där.)

Jag säger att det är på jävla tiden. Det är samma sak som med mångfald (som vi också snackat om i Kvällspasset när jag var där med Soraya) – fast som Falsafi påpekar med varsina budskap, krav eller löfte – att vi slänger runt extremt vaga begrepp som låter skitfint men betyder allt från ingenting till nåt alla andra fattar men inte du. Därigenom är nästan språktest som förslag en oväntat frisk fläkt av raka jävla rör, men eftersom jag tvivlar skiten ur att svennen skulle börja anta att alla invandrare i Sverige kunde snacka bra nog för whatever bara man visste att de språktestats, vore det i praktiken en lika tandlös som det är en spontant provocerande metod.

Som jag ser det är det tragiskt att det ska behöva bli en kamp på två fronter. Det är tufft nog det att försöka passa in, för vem som helst överallt, men att ha ett kollektiv som faktiskt aktivt motarbetar en genom subtila krav och dubbelbudskap är helt vansinnigt. Det är också så fantastiskt naivt och arrogant av svenskar att gå omkring och tänka att en specifik bunt värderingar inte bara är typiska och allmänt svenska, vilket är puckat nog, utan ofta också exklusivt svenska. Det gäller även negativa värderingar och egenskaper såsom jante.

Det är också så tydligt att det inte spelar någon som helst roll hur samhället kan tyckas mer individualistiskt än förr och att man möts av skepsis för kollektiva förklaringar till saker, för kollektivets existens och kraft är påtagligt och skoningslöst – ofta just genom att kollektivet vägrar erkänna sig som kollektiv. Vi talar om svenskhet offentligt, och erkänner kollektivet, men i varje situation där det verkligen testas integrationsgrad är det så fan heller tydligt vad kollektivet är. Makten att slänga ut finns som kollektivets makt, men varje nytt kriterium sätts ständigt av individer.

[Värden] säger mig att jag är en gäst, en välkommen sådan, men icke desto mindre en gäst. Gäster är alltid bjudna på vissa villkor och kan därför visas till dörren när som helst, helt på värdens villkor.

– – –

Även ikväll sitter jag sidekick i Kvällspasset, då med Soraya som programledare, och denna gång hoppas jag verkligen mina nyhetskunskaper håller bättre än senaste fredagssändningen då jag närmast slaktades.