Daugfesst och ny sjuk Bill.

Värdar.

Konceptet har nu officiellt spritt sig och jag var på den första dagfesten som inte var hemma hos mig igår. Anna the ex-roomie hade vänner i studentghettot i Rosendal höll låda från 12 till 02 och jag från 13, vinglade in klockan tre på natten till ett kattjamande och mitt eget fyllemummel. Mycket mindre uppslutning än på våra sjuka fester var det, men jag hade a goood time och jag är ändå lätt fit for fight att köra en fet show ikväll.

Älskar vin-till-guld-effekten.

Ja, för den som hunnit missa det ska jag alltså spela live på L’assassino ikväll och det blir ny fet låt om just ovanstående grejer – mina nya och gamla egenskaper under rus. Därav vikten jag lägger vid att ens tala om igår trots att jag ju ändå har fyllebloggen S.L.A.M.P. clique för bland annat sånt.

Appropå ingenting då, det här är en söndag trots allt, det är ett söndagsinlägg, nya Ill Bill-albumet The Hour of Reprisal har dykt upp och jag försöker verkligen tycka det är lika fett som What’s Wrong With Bill, men nä det går inte. Förstasingeln White nigger var både överfet, och en låt jag fick tårade ögon av av nån anledning (jag misstänker att Ill Bill precis som Annika Norlin har en sån där röst jag får vemod i ögat direkt, i alla fall på vissa låtar med vissa tilltal), men det var inte ett löfte som hölls. Precis som jag tyckte första versionen av Slayer-biografilåten som låg på MySpace var riktigt rolig och en underbart störd idé, men att försämra beatet och dessutom ha med det på ett album bidrar bara till känslan av mixtape som ligger över hela skivan. Det, och de Coka Nostra-typiska beatsen som är bra ibland på just deras och hans mixtapes, men fan, det är inte alls samma grej med album. Och då är jag inte en albumlyssnare direkt, jag plockar ju det jag vill och skiter i resten. Men WWWB var ju nästan fläckfritt och enhetligt och Necro-produktioner rakt igenom och… Nä jag såg faktiskt fram emot en liknande känsla. Nu får det duga med att lyssna på godsakerna, White nigger, Doomsday was written in an alien bible (töntigare titel men inte lika trist som förra albumets alien-fjanteri), Society is brainwashed (Premier! Gamla Bill-rösten!), Riva och Only time will tell (Tech N9ne!).

Det man kan säga som är positivt för framtiden eller whatever är i alla fall att nån i Uncle Howie-gänget faktiskt slänger på lite sång i låtarna och en del beats är väldigt ovanliga för samma crew, förhoppningsvis ett steg i rätt riktning om nu Necro ska avlastas. Bills egna beats håller också god klass, men inte genomgående som hans fantastiska hey I produce too!-surprise Billion$ on my mind på Future 2 häromåret – han är trots allt medskyldig till införandet av det Coka Nostra-typiska. I vilket fall är det uppenbart att det är ljusår bättre än brorsan Necros påhitt att ge ut olidligt sugiga The Sexorcist på nytt, för att inte tala om att tomten Mr. Hyde fått släppa en till skiva han också (vad fan gör Q-unique i en video med den sopan?). Om de bara kunde sluta fjanta runt med bråket med Gore och släppa The Nuclear Truth eller åtminstone Secret Society nån gång. Men visst kommer jag kanske stå där som en idiot och se Necro och sopan Hyde på Pustervik senare i höst.