Blogosphere (I don’t speak balloon)

Det skulle från början handla om sätt att notera förändring i inställning, person, såna grejer. Aktuellt tecken: vilka bloggar som hamnar på högre prioritet i läsordning etc. Jag gjorde till och med ett litet diagram eller inne/utelista eller vad man ska kalla det. Men det får du inte se för jag kunde inte ladda upp det och sen var jag inte helt nöjd heller. I alla fall.

Det är bara att ge upp och erkänna blogg som fullständigt relevant medium. Alltså, det har jag ju personligen gjort för länge sen, så även de flesta bekanta, men det är ju inte bara modebloggars existens som gjort att bloggen i ett större perspektiv har nån slags motsvarande position som den tecknade serier har i litteratursfären. Herreguuud hur ofta ska man behöva förklara för människor att ditten eller datten är ett format och inte ett innehåll? För jag är ju fortfarande så skadad att jag har problem med att bara säga ordet blogg högt, än värre bloggare. Eller nej! Bloggosfären. (Vad jag kan med att säga eller inte är en god barometer på klimatet, så är det bara.)

Mixtape-fresh informellt språk ger mig oceaner mer av skarphet än gamla tunga omskrivningar och jag vet mycket väl att det ibland är nödvändigt att dra till med storspråket och jag vet precis varför vissa fastnar i det, kulturjournalistik har sin tryckta sociolekt som precis alla andra, men det går att fly och det är inte att dumma ner (anglicism in your jävla face). Och do remember att informellt språk inte är detsamma som lätt eller simpelt språk heller.

Du, jag vet inte vart jag skulle komma. Jag vet bara att jag var tvungen att skriva nånting om saker jag läser när jag upptäckte att jag än en gång satt mig för att gå igenom en nyupptäckt från arkivets första dag (Love Sex Money, här och här är inläggen som väckte begäret och här inlägget som fick mig att ta tag i det). Eller för den delen när jag lät mig påverkas av NRFNs (auf Annika Flynner) nya digfi-text om musikjournalistik till att igår söka Musikvetenskap som min sista studiemedels-termin, visserligen något jag borde, och slår mig själv i huvudet för att inte, ha kommit på själv, men ändå.

Det är texterna som behandlar det till synes triviala jävligt seriöst. Det privata som allmänt (och politiskt, duh). Eller texter som överhuvudtaget ser alla dessa privata trivialiteter som faktiska jävla tendenser på var vi är och var vi ska. Det är de.

– – –

Bonus. Inne/utelista light. En skärmdump på min Läsa-mapp bland Firefox bokmärken.

Jag tänker förresten inte negga. Jag slutar inte gilla eller läsa nåt egentligen, bara kollar mer sällan. Så. Uppåt: LSM, Kinky Afro, Bundo of Joy (som jag alltid går till genom länken på Zebras). Standing tall: Flynner, Wifebeater Love, Bloggfrossa.