Retroaktivt är alltid min melodi

Har jag nämnt att jag håller på att ta mitt popkulturella ansvar och ser Sex and the City från början till slut? Det är oerhört provocerande.

Alltså jag gillar det. Jag har sett jättemånga avsnitt förr, bara inte i rätt ordning, alltid tyckt det varit kul och välgjort men … jag får ju spel på de där jävla mänskorna. Det är verklighetstrogna karaktärer (ok, sånär som på vissa samanthagrejer och att de är Manhattan som fan), men man tappar därför tron på folk. Allt det där jävla nojandet för ingenting. Varför håller man på.

Jag är förstås bekant med det. Jag vet att man blåser upp saker i sitt huvud och undrar över uteblivna samtal eller svar på sms, men varför alltid framställa det som så jävla naturligt? Att det ska eller måste vara så? Eller stressa så över varje intro till möjlig romantik? Vilja sätta en etikett på allt, inte vara nöjd. Sträva efter pipe dreams. Dessa jävla pipe dreams.

Fuck giftermål, fuck Mr. Right. Alltså gift dig gärna, men haussen, fuck den, gör det in a rush varförinte. Det är ju bara ett bra kontrakt om nån dör och man hade en bil, ett hus, ett barn ihop. Ingen är perfekt och även om man förstås vet det så kan man gå omkring och tro på nån som ska komma som måste vara för evigt. Och det går ju, jag har sett exempel förstås, men det är ingen garanti. Det finns ingen rätt person för alla eftersom det inte handlar om person, utan det som finns mellan, och man ska varken förvänta sig livslång passion eller räkna bort det. Bara kör. Allt annat är förnekelse och förtryck.