Två personer är allt som finns

Jag har en uppsjö, eller åtminstone några, hyfsat formulerade teser om folk i allmänhet, livet, såna grejer. Pretto grejer fast ändå enkelt och inga anspråk på att vara annat än modeller filosoferande med yxa istället för pincett, som the original JLA skulle sagt. Du med gott minne och lång tids läsning av Nerd Life B-L-O kommer nog ihåg de enda två dimensioner som räknas när man ska bedöma böcker, film, musik etc.

En annan av dessa teser är en uppdelning i två typer av personligheter. De som helst vill slippa bli störda och de som hellre vill slippa störa. Jag tror att alla lutar mer eller mindre mot någon av dessa.

När jag delade min lägenhet med Anna the roomie hade jag rummet som låg innanför köket, a.k.a. pigstugan. Passade mig utmärkt. Jag föredrog att vara den som hörde Anna/annan/andra gå upp och rota i köket på morgonen framför att vara den som brötade runt och väckte folk. Jag är alltså inte helt oväntat den som hellre undviker att störa.

Många skulle applicera den här personligheten på svenskar generellt och börja jiddra om Jante, men jante är ju naturligtvis bara båg – massor av så kallade svenska egenskaper är egenskaper man återfinner som andra nationers nationella klyschor. Inte-ska-väl-jag finns på många platser. I vilket fall, det här är både större och mindre än jantesnack. Och större än inte-ska-väl-jag.

Jag ska lika mycket som the next guy. Jag kan bli irriterad och störd lika mycket. Men för ett generellt val  kör jag på att veta att jag är den som inte stör eftersom det är min typ av kontroll. Jag vet var gränserna går, och där jag inte vet har jag placerat mig på ett grundligt jävla avstånd. Dessutom vet jag att jag inte har nåt emot att bli väckt på morgonen. Det är bara gratis tid för mig.

På samma sätt är det inte fråga om att den som föredrar att störa inte bryr sig om att andra blir störda. Det är bara ett annat sätt att se på kontroll, gränser, eget utrymme. Jag ställer mig inte på min sida och hävdar en rätt, det är helt enkelt bara något som fungerar för mig.

Jag hade alltså fler exempel på situationer där personligheterna syns, men alla är tillfälligt bortglömda. Kanske du eller jag kan fylla på i kommentarerna?

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Två personer är allt som finns

Comments are closed.