Jag är inte den enda som uppmärksammat de hejdlöst slarviga och ibland direkt osmakliga recensionerna på i viss mån Kelis och framför allt på Lil Kim under Way Out West. Så det är väl lite varning för öppen dörr. Men glöm det nu.
Aftonbladets Håkan Gubbsteen säger att Kelis struttar runt i kortkort och sexar sig på scen. Nån annan kallade Lil Kims show för porrdans. En stackars förvirrad kille uppdragen från publiken får Lil Kim-juck på sig. Jaha. Klart att man är lite bortkommen som åskådare som plötligt hamnat på scenen, men sluta beskriva det som nåt slags övergrepp (och säkert tycka det var en lustig twist). Jag var inte där. Men det spelar liksom ingen roll. Lil Kim kan ha varit dålig. Det spelar inte heller någon roll, man får skriva det, särskilt om man är besviken – Kalle Malmstedt skrev exempelvis i GP om samma “förskräckta kille” men lyckades ändå vara rätt chill (han skriver dock om Kelis med ord som “porrdans” och har dålig koll på titlar). Det som spelar roll är att det är både förbluffande och äckligt hur man tydligen kan tillåtas skriva om kvinnor i allmänhet och svarta farliga naturafrikakvinnor i synnerhet. Ja, precis, det är den gamla syndiga vilden samtidigt som den gamla syndiga Eva – all in one!
Expressen (på nätet inte ens signerad) bara måste nämna att Kelis näckat på omslaget till debuten (nåja, kroppsmålning, photoshop, tjenare) och att det inte funkar med soulballader på en rockfestival. Är WOW en rockfestival? Gitarr för det mesta visst, men nej. Och expressen är förstås inte ensamma om detta men när i helvete ska folk sluta kalla Caught out there (och liknande låtar) för feministisk!?
Det är en sån jävla Pär Ström-bild av feminism när man säger sånt. Det har aldrig varit vad varje kille gör mot varje tjej, vilken grej som helst, som varit problemet i fokus. Kelis må i Caught out there säga att alla tjejer blir lied to by their men, och denna grej må vara relaterad med tanke på hur män tillåtits vara de som knullar runt mer – men att säga just en sån sak är att säga att män gör det för att de är män, och då är vi i anti-land, inte i feminism. Det är inte dåligt i en låt, men att sitta och sätta seriös label på en känslouttryck är inte helt hållbart. Låten i sig är bara en låt om att bli ljugen för och att veta när det är dags att dra – den kan både män och kvinnor relatera till. Heartache är unisex.
Du kan använda det när du är sur, den kan ha en betydelse för dig, men det är inte ett politiskt statement.
4 Responses to Jag får väl göra det själv också