Heal the world, krossa en skål

På arbetsplatser runt om i landet delas presenter ut kring jul. I och med det kröns julstress och panikhandel med en våg av slöseri. Herregud vad mycket skit folk får som de inte vill ha. Dyr skit.

Själv fick jag vid ett tillfälle nåt jävla fat med tre nedsänkningar för små skålar i vilka man exempelvis kunde lägga oliver till sin finmiddag. Färgen var i alla fall oliv så det är väl en kvalificerad gissning. Jag har naturligtvis endast använt den som alldeles för små tilltuggsfack till dagfester, samt skålarna ensamma till att ha typ lite ketchup till pommes frites i. Eller jag använder remoulad men du fattar.

Kronjuvelen i genren är i alla fall förbannade Kosta Boda, och i synnerhet Ulrica Hydman-Vallien. Arbetsgivaren tänker i sin övre medelklass-hjärna att det är en toppengåva, vem älskar liksom inte Ulrica HV? Fan alltså, en riktigt dyr och fin present ska de ha i år! Och i mottagarens famn blir pengarna till bajs och hån. En jävla glaspryttel som, om man i alla fall är intresserad av prydnadsshit och gillar inredning eller whatever, ändå är omöjlig att matcha i ett hem som inte pumpar Kosta Boda-blod i varje vrå. Och man vet att den jäveln kostat en massa pengar man väl kunde fått rätt i handen istället?

Om du inte vet vem jag snackar om, såhär ser det typ ut.
(Bild very much tillhörande Kosta Ondska.)

Det är liksom inte ens att jag dömer UHV (perfekt förkortning, låter som den sjukdom detta är) som konstnär på nån smakmässig basis, jag kan till och med uppskatta lite av sånt hon målat (men det försvinner såklart i fulglaset auf Kosta Boda). Framför allt handlar det här om det enorma hånet att en massa människor med pengar fått för sig att det är nånting som alla gillar. Stor kuk på dem, hur svårt är det att se att det här är smalkultur? Gamla övre medels världsbild är sjukt jävla snäv säger jag dig. Sälj av skiten så fort du får’n i handen, slöseri får mig att må dåligt.

(Annars kan man göra som jag och Link.

Vi bodde i hennes syrras lägenhet i Uppsala under långhelgen. Där fanns fullt av UHV eftersom systern jobbar på ICA sen typ hundra år och fått same shit varje år. Vas, vas, skål, vas, skål, glas, du fattar. Naturligtvis händer det sig att skålen som står på en bänk vid köket lyckas åka i golvet efter en lätt rörelsemiss av Link, i kombination med rätt farlig placering, och går i jävligt många bitar.

Fan den var ju dyr! och skratt och gråt, men oron för vad systern ska säga lägger sig då Link ringer upp henne och ska ursäkta sig och svaret blir äh, kolla under loftsängen bakom grejerna där. Varvid en exakt likadan fast annan färg plockas fram. Jeez.

Men jag är stolt över att ha närvarat vid en lyckad bortoperation av en malign tumör.)