Too much too fast

Allt petitesser, men kom igen. Här ska skrivas vardag. You know you want it.

Vi kan börja med att Vårväderstorget gör skäl för namnet nu. Alltså jag är ju en sucker för att fota cherry-blossom pix på Järntorget, men ändå har jag inte ens upptäckt att stan är full av typen, även i mitt närområde. (Haha, närområde, det är ju sånt man säger i typ tidningen Vi i Biskopsgården och på SDN-möten.) I alla fall såg jag, och fotade, i söndags. Långpromenad i småbakfylla med Yoho, vi gick runt hela Eriksberg/Bräcke kändes det som. Jag är ganska obevandrad där.

Nu vet jag var pizzerian jag ringt till ett par tre gånger ligger. De tog faktiskt nåt slags rekord i inredning à la pizzeria, aldrig sett så mycket påtvingat clip art-tjafs på en meny, eller kanske jag har, men inte i blandning med havsmotivkonsten som tagen från min återkommande vårdjobbsavdelning (på vilken jag förhoppningsvis inte behöver jobba en dag i sommar för jag har sparat all karaokecash). Nu vet pizzerian vem som ständigt ringer och ber om något mindre ost. Alltså inte jag.

En märkligt post helg-anpassad schemaläggning gav möjlighet att tända av från uppesittande/härjande. Måndag: kl. 13-15, tisdag: lite tidigare, 11-15, imorgon: ännu lite tidigare, 10-12. Sen en till liknande dag och sen långhelg som vanligt. Smooth. Du skulle kalla mig lat om du inte strax får höra att jag faktiskt både fått tillbaka en nästan-VG-tenta (dråååpligt) och gjort en tenta idag: Jag har fått tillbaka en tenta med nästan VG. Jag har gjort en till tenta idag.

En till tenta innebär i detta fall visserligen en uttalstenta = nästan omöjlig att plugga till = jag är lat ändå, men då kanske jag kan scora lite tröstpoäng genom att avslöja ännu ett fall av principiell ilska som ändå inte yttrar sig nånstans.

Regler var sådana att samtliga elever skullo greppa sina headset och börja babbla texten på pappret då läraren körde bandet och sedan vänta kvar tills alla spelat in sin shit. Ingen fick lämna salen innan alla var klara. Men mitt band körde inte. Jag fick trixa en stund men inget hände. Bytte till båset bredvid. Samma där. Bytte en tredje gång, och då fungerade det. Men plötsligt satt alla tysta. Väntade vi på något? Nä, jag var bara sist och alla andra klara. Vilket innebar att varenda jävel satt kvar i tentatystnad och hörde varenda ord jag spelade in på det förannade bandet. WTF!?

Det krävs inte mer än ett kålrotshuvud att förstå att en sån sak definitivt skapar extra nervositet och påverkar lätt resultatet i en uppläsning av en text med hundra rytm- och bindningsregler, och hade det varit för ett år sen eller så skulle jag antagligen ha chokat, skrikit högt och flytt fältet alternativt utvecklat plötslig stamning. Numera är jag som tur är lite små-cocky med att uttal är min starka sida i jämförelse, p.g.a. musiköratklyschan etc., så jag fick ingen choke, och även om jag tror det gjorde min läsning sämre är jag rätt säker på godkänt resultat (de sa åhörarna också…). Men principiellt är det fan helt oacceptabelt att utsättas för en examination comme ça. Fuck you med att hålla på och leva på familjär stämning på språkkurserna.

– – –

Ändå är det fina dagen idag (kväll nu men skit i det). Det var redan upplagt för det, genom att karaokekvällen igår var slö som fan, men att jag lagade (for life?) det där jävla krånglet med freeze-ups mitt i låtarna genom att helt sonika flytta av mixerbordet från dess tidigare plats ovanpå karaokemaskinen. Både späker mig själv för missen att inte ens reflektera över det förr, och gratulerar mig för äntligen fixat shit. Och när dagen var solig igen och jag dessutom utomhusinvigde mina sjukt fly guldskor och fick tentabesked och läste roman snabbare än ever och bara gled en sväng med vind i seglen. Ja vafan.

Jag ska frossa i allt sånt här så länge det varar. Det måste man.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.