Det är jobbigt med vanligheten. Man sitter där på sitt jävla lov och rullar tummar och sen är det plötsligt en söndag och man är bakfull, bara lite men det känns på nåt sätt jävligare eftersom det inte är ursäkt nog, och inser att man faktiskt på fullt allvar ska tillbaka dagen efter. Och man måste läsa ut den där boken till just dan efter men man sitter och glor på teve istället, en dokumentär man redan sett såklart. Det går fort att vänja sig vid rien-à-faire. Jag är snabbare än de flesta – swooooosch!
Jag vet. Lata studenthjon och sånt, men det här är inte gnäll. Det är konstaterande av mitt eget varande som dito hjon. Och nu har jag att välja på att förbereda en liten anekdotjävel på franska till en lektion imorrn (nä, jag är inte bra nog för att freestyla), skriva Pärra-rmx (det mest vettiga jag gjorde på lovet var att ta itu med två nya kapitel där), ordna PrtSc-dagboken som Yoho vill se (hon slår mig nog snart annars) eller att se på House och äta violglass inköpt på rea auf Hemköp Vårväders (fantastiska 9.90 per halvlitrumburk Sia Grädd! Och då gillar jag inte ens glass så mycket men det där var fett). Gissa vad det blir. Men kanske blir det två grejer och då blir väl alla nöjda utom Umbridge.