Missnöjet är stort

Hero vann som befarat, and there was much rejoicing in Camp Björkman. Jag? Jag var fullkomligt rasande. Något glädjande att folket inte var dummast i huvudet, utan juryn, men det är ju en repris på andra år, och börjar detta inte bli lite tröttsamt? Inte nog med att jag ska behöva vara sur på juryns sabotage än en gång, man ska dessutom behöva höra tjatet om densammas vara eller icke vara i flera veckor nu. Linda Bengtzing har redan hunnit hamna på löp med uttalande om att slopa den. Men jag skiter i om jury finns eller inte. Jag vill bara inte ha ett bidrag som vinner på hype. Oavsett vem som väljer. Kom igen, hon var ändå tvåa i tittarrösterna, det kan vara allt från tusen till två röster som skilde henne från Sanna Nielsen. Många gick således på det ändå.

Det är exakt samma sak som när Carola vann häromåret. Maskineriet pumpar upp bubblan och alla står där bredvid och hejar på trots att låten bara är ok. Kejsaren är inte naken, men han har fan bar underkropp i alla fall. Att idag läsa hur Perelli redan bokat hela sin kalender full preliminärt är en sista örfil. Det är tur att jag verkligen inte bryr mig om att heja på Sverige i Eurovision, jag hoppas på en ny fet dänga från The Big Ukraine. Eller varför inte Frankrike?

I vilket fall. Jag, Meph och Link fick pallra oss iväg till Yoho och tröstsupa efteråt. Där hade de iofs röstat på BWO och (bwaaahahaha, det enda som varit heeelt omöjligt att skicka med värdighet: ) Chrille Sjögren, men allt kan förlåtas om det finns estnisk sprit och vattenpipa. Skoj med tehuva, skoj med playlist, skoj med kamera. Så vinglade vi hem till Link vid två nån gång och jag muttrade bara en smula men det mesta var bortglömt i botten av glaset. Så icke idag, men jag roar mig med fula bilder.

Pelle rycker ivrigt åt sig pipslangen.

Endast en bokstav skiljer orden tepåsen och Tepåven.

Att plötsligt inse hur full man är.