Jag lyssnar på Kent nu. Ja det gör jag, sug på den, nojande hjärna. Jag har hävdat likgiltighet inför vad som är ok och fint i smakväg så jävla länge men Kent har varit min nemesis längre. Jag har tre skivor i min hylla, den är fan B-sidesamling, jag fick för mig att jag var större fan ett tag men sedan har det legat ett litet magont över det där snedköpet i kroppen. Det är komplicerat. Kent är inte fult egentligen så det är inte som att flasha sin obryddhet med långa inlägg om Mello och annan fulkultur. Det är mellantingen som är värst, once was indie, now it’s aspopulärt ute i stugorna. Timbuk, där har vi en till. Det är jobbigt. Det är ett gammalt unket indie-ideal: för många andras egendom – inte längre din, om du vill va cool. Samtidigt som just Kent kör konstiga sektgrejer som vita konserten och pendlar hejvilt mellan svårt/brett-strecket, kan inte komma på något annat lika knepigt exempel.
Jag hatar the uptightness med allt. Fast för mig är det ju inte mest uptightness, utan fortfarande mest att jag har lite svårt för texten, rösten. Den är ganska ful, de är ganska lama. Är jag friad?