Man kanske börjar bli gammal ändå, oavsett var förra inlägget ville hävda om egalt med åldern. Torde vara mer en dagsformgrej, men jag brukade ju faktiskt inte ha problem alls med en tredagarshelg för inte alls särskilt länge sen.
Meph skulle premiärfota för Djungeltrumman och jag hade rekommenderat Skoldisco som klubb för att det verkade mest tacksamt för en fotodebut, plus att jag varit rätt nyfiken på grejen ett tag. Men det är svårt att uppskatta vilken klubb som helst om man redan är sliten, vädret har bestämt sig för att vara rått och jämndrygt som fan, drama uppstår, samt om man är jag – personen med sämst tålamod för små bakslag i världen. Du som känner mig vet nog.
De två äldre bröderna till Meph var på besök, vilka båda är, som man säger, ena jävlar på att supa. Det resulterade förstås i att såna som jag, med ambitioner/tvångshandlingar att vara general och koordinator, får problem med att vänta in folk som fyllesegar i regnet i sina försök att tända en cigg. När det dessutom verkade vara nån slags klubb på förstaalternativet till förhak, Flame, och panikalternativet Jeffrey’s smädade mig svårt med garderobstvång, kände jag hur gnällreptilen väcktes till liv i mitt huvud. Gud vad jag avskyr garderobstvång på hak. Det må vara på en klubb, för då ska man ju dansa eller dra, men om man bara ska sitta på sin bänk med sin öl kan man fan få ha sin jacka med sig in.
Bror nummer ett fick dock det smarta infallet att ta springnota, vilket ju kunde betraktas som en skön hämnd i mitt huvud, men det blev istället bara starten på dramat alla-försvinner-en-efter-en. På klubben var det bara jag, Link, Meph och Bror nummer tvås brud som fanns kvar. Springnotan kan nog ha lyckats, vad vet jag, men Bror nummer två hamnade på nåt underligt sätt ensam utomhus i regnet i de tre timmar vi andra var på klubb. Synnerligen otajmat att Meph glömt sin telefon hemma med andra ord.
Själv lyckades jag kort förväxla låneklädsgalgarna med garderob inne på Röda Sten, samt hinna lacka vidare innan jag insåg mitt egna misstag. Gav ju en svårraderad gnällton i sinnet som kvarstod en bra bit efter inhängningen i den riktiga garderoben, och sen märkte jag hur det plötsligt var svårt att dansa som vansinnigt trött. Det hade funkati ett sällskap med övriga pigga, men nu var alla som jag, inklusive Yoho och Peter som dök upp en stund senare. Allt toppades fint av att vår något tidiga reträtt försvårades av att Meph, utan telefon, försvann efter att vi bestämt träff vid utgången. Och visst messade hon från annans telefon och förklarade sig med att utelämnade Bror nummer två återfunnits och var sur, men då satt vi redan på den oerhört långa vagnfärden tillbaka genom hela jävla stan från majorna till biskop och hade nya föremål för irritation. Det ska inte bara vara omväg och långt som fan, det ska vara otajming och fel-på-vagnen också.
Se hur jag känner irritationen över händelser long gone dyka upp igen. Jag är fan otrolig. Förlåt alla vänner för att jag är såhär ibland. Men jag fick i alla fall bilder med mig hem, tänk så länge sen det var jag slängde upp fler än två i ett inlägg. Ok, bara tre nu också, men ändå.
Vi sitter nästan helt nyktra på Jeffrey’s. Dante’s Inferno style.
Om man ändå vågat sig på darten, men offentligt? Nädu.
Man vet att man går tidigt om folk fortfarande är på väg in på stället.
– – –
Och när ska man ha tid att läsa L’étranger nudå?