Skåda siffran, eller skärskåda den

I ett spikrakt mönster uppåt går kostnadskurvan för personlig assistans, i samband med DN-artikeln rubricerad Så vill F-kassan stoppa miljardfusket. Från runt fem miljarder 1994 till svindlande 25 miljarder. Medan den samvetsgranna arbetslinjens medborgare satte kaffet i halsen, funderade förstås vän av ordning vid frukostbordet på variablerna vars redovisning lyste med sin frånvaro (grafiken tyvärr inte med på nätversionen, men ungefär samma finns på Försäkringskassans sajt).

Med lite otur kan detta bli hemmafru-failens motsvarighet i veckan, så nu håller vi hästarna lite och betänker problemen:

– Om summan inte inflationsjusterats kan den i själva verket vara flera miljarder lägre, eftersom 100 kronor idag motsvaras av omkring 80 kronor 1994. Oavsett vad är det ohederligt att inte ens redovisa hur det ligger till, vilket Försäkringskassan inte heller verkar redovisa.

– Om det nu är så att redovisade utgifter inte är inflationsjusterade skulle det dessutom innebära att medelkostnaden på 265 kr/h idag och 235 kr/h 1994 faktiskt innebär en realsänkning. Efter som 235 kr 1994 motsvarar drygt 210 kr i dagens värde. En alternativ artikel kunde alltså handlat om hur ersättningen trots allt sänkts.

Dessa första synpunkter är alltså inte nödvändigtvis gällande – men allvaret i att faktiskt inte ge all information kan inte underskattas. Exakt samma tendens gäller här som med att utan en blinkning blåsa upp 5.000 hemmafruutopister på en nätsajt till halva mammabefolkningen i landet. Två ytterligare problem kvarstår dock hur det än blir med inflationsfrågan:

– Om man bara visar reda pengar blir det lätt att glömma bort att befolkningen faktiskt ökat en hel del sedan 1994. En dryg miljon fler svenskar, både att bidra till kassan och att behöva den. Utgifter i absoluta tal är helt enkelt en dålig metod att visa förändring. Det ökande antalet brukare redovisas (6.000 resp 16.000), men inte heller som del av en växade befolkning i stort som dessutom får allt större andel äldre människor.

– Ingenstans kan man styrka att ökade utgifter är detsamma som mer fusk. 27 polisanmälningar för misstänkt fusk är allt som finns. Miljarden är knappast bevisad om man istället skulle behöva 166 bevisade fall av samma dignitet som det största fallet/skräckexemplet på 500.000 bluffade kronor i månaden. Tjohej!

Sant är alltså att medelantalet timmar assistans per brukare vuxit från 65 till 115 timmar, vilket naturligtvis är en ökning man inte behöver avfärda. Men å andra sidan var det tidiga 1990-talet de mest offentligt slösaktiga åren direkt, det skulle lika gärna kunna röra sig om en justering mot det som behövs och inte vad finanskriser dikterat. Nu är det förstås nya kriser som dikterar samma besparing och fuskjakt, men det är en saga för nästa godnatt.

– – –

Edit: För full transparens kanske jag ska tillägga att min nuvarande arbetsplats är biblioteket i ett hus för funktionshindrade. Även om varken mitt jobb eller huset i stort har något med assistansersättning att göra kunde någon finna det intressant.