UK är indeed ett U-Kingdom. Åh dessa saftskallar till människor som satsar mer på shoppingcentra på flygplatser än på ordentliga metoder att ta sig dit. Ja, jag ska berätta 4 U anekdoten om hur två svettiga och förnedrade dumbommar damp ned på flygplanssätet i grevens tid.
Sista dagen i London vaknade jag bakfull och jävligt. Inga konstigheter, jag hade spenderat klubbnatten med att danstävla mot en fransk dude och springa upp och ned i trapporna till nån oidentifierad offentlig skrytbyggnad. Vi tog oss på slö promenad till ett lokalt sunkkök och köpte english breakfast – en bisarr sak att verkligen ha som frukostvana men som bakfyllemat var det outstanding. Panam hade fail på sin beställning och fick en sunkig ostmacka men hon hade redan ätit nån timme innan så ingen gnällde. Det var fortfarande soft stämning.
Vi lämnade Chris och Sofias lägenhet för sista gången vid tretiden, Sofia följde med oss på vägen. Tuben till Marble Arch och en kort vandring runt ett hörn där flygbussen till Stansted skulle gå. Vi såg en buss åka därifrån precis som vi kom dit men nästa skulle komma bara 20 minuter senare. I RÖVEN!
Först kom inte bussen. Sen kom inte nästa buss heller. Vi insåg att om en ytterligare buss ändå skulle vara i tid kunde vi räkna med högst 25 minuter från ankomsten till att vår gate skulle stänga. So much for räkna med en timme innan och jag som varit hyfsat dumlugn innan började känna svordomstrycket på gommen. Började kalla de ansvariga National Express för olika saker, men Sofia hade goda råd i vår panik: Med en tripp till Liverpool Street och ytterligare biljettköp kunde vi ta snabbtåget istället. Vår förköpta returbiljett åt helvete i åtanke genererade fler svordomar från mig medan vi gav upp och tog tuben igen.
Hejdå till syrran och ner i underjorden, vi tog oss till tågstationen hyfsat smidigt och köpte en biljett innan vi klev in genom spärrsystemet. Tåget skulle ta halva tiden jämfört med bussresan så vi borde vara safe, men visste inget om vilket tåg som skulle gå. Vi frågade en anställd på plats och han visade lite surt på tavlan att Stansted Express skulle gå inom några minuter. Gött. Men var fanns tåget?
I RÖVEN!
Vi kollade tavlan igen och jag upptäckte att det till skillnad från alla andra tåg märkta “on time” stod det på just detta “cancelled”. Vi har precis kommit dit, vår reservplan, vi är försenade redan på grund av bussfail och nu är även reserven inställd. Från svordomar över förnedring och rip-off nu orons knut i magen och vi gick och frågade samma snubbe igen vad vi skulle ta oss till. Det ska gå ett nytt tåg bara kvarten senare var hans fortfarande lite sura svar. Bättre än inget men vi kunde inte pusta ut: Matten i mitt huvud gav resultatet 20 minuter tillgodo innan stängd gate. Oron för att det dessutom skulle vara ett vanligt non express-tåg slog jag ifrån mig, fokus fick ligga på en smidig plan att be om förtur i säkerhetskontrollen samt löpa alla sträckor. Ha sina metallprylar och vätskepåsar i ordning.
Jo, det var express, och ja det tog 45 minuter. Typ. Vad tror ni reaktionen blir hos två uppstressade små försöksråttor när jubelsynen av ett kontrolltorn och flygplats från tåget strax åtföljs av ett oannonserat och utropslöst stopp mitt i banan? Hur stort hån från National jävla puppet master Express upplever man det från sin lilla försöksråttelabyrint? Det varade bara någon minut men den paniken vi kände. Kunna se planet åka och inte vara på det. Jiddra förgäves med personal om sent påsläpp. När stunden lättade och tåget rullade in i terminalen tänkte jag att det var skönt att vi åtminstone var på Londons minsta flygplats, snabb att löpa igenom. I röven.
Snabbt upp till safety dance och vi valde förstås den ingången som fått längst kö. Tack till folk framför, de lät oss gå före. Jag plockade av bältet och lade i väskan, det brukar ge utslag i detektorn annars. Passerade smärtfritt, fick min väska och mitt plasttråg med lösgrejer. Panams väska? Den tog de åt sidan. Vi var inte smartare än att vi svor högt åt detta och rädslan hann stiga för knarksmuggelmisstankar av detta idiotdrag, men kontrollanten plockade tämligen snabbt upp den kvarglömda vattenflaskan och gav väskan tillbaka till två svettiga, darrande, rodnande försöksråttor som kort därefter påbörjade språngmarsch. VILKEN GATE? VAR ÄR GATEN?
På film springer man genom flygplatser. Man ska kanske hinna stoppa den stora kärleken från att åka utomlands över sommaren på en språkkurs med snygga relationsförstörare till fransmän. Hinner i sista sekund och varandra svär man evig trohet och giftermål. Ridå till triumferande musik och applåderande förbipasserande. I verkligheten håller man på att tappa byxorna under löpturen eftersom safety dance kräver en bälteslös Gustav. Halva flygplatsens jävla enorma vidder av trappor och gångar och hånande spritbutiker som man inte hinner besöka sprang jag utan bälte, med ena handen gripande om ficköppningen och andra handen på rullväskans handtag. Så snabbt jag kunde drog jag sedan upp helvetet ur väskan ändå och fick det på mig hyfsat fort medan Panam försvann framför mig. Gate 46 var ännu långt borta och minuterna kvar ca 5. Vem visste hur rätt min klocka gick?
Men vi hann. Drygt passerande en hyfsad kvarvarande kö med våra prioritetsbiljetter och tack och lov mer glada och lättade än surbuttra. Ingen mat på 7 timmar vår prognos men när vi väl satt hemma i Sverige på ett halvtomt Max var lyckan desto större. De bra delarna med resan i övrigt kanske jag orkar skriva lite om men det är väl roligare med failblog eller hur?
Pingback: Such a perfect day av Elin Grelsson