Lena var det kanske gulligaste som vunnit ESC. Den ärliga förvåningen trots väldigt många segerprognoser redan innan tävlingens start och det underbara reprisframträdandet. Så värt att se allting till slutet även för inbitna Sverige-hejare hoppas jag.
Satellite kommer säkert spelas sönder lika mycket som Fairytale förra året, men jag tror jag kommer hålla ut längre denna gång. Det är en fantastisk låt att ha som vinnare, det känns som att en helt vanligt poplåt inte fått vinna på en evighet. Däremot kanske crossover-tendensen och den marginella indiecredden kommer förtas av att det är en ESC-vinnare. Det brukar ju vara så i sura smalmusiksläger.
Lite som Johan Lindqvists pinsamma krönika i dagens GP (länkar när länk finns att länka), där han menar att Eurovision är som att istället för fotbolls-VM lägga miljoner på att sända korpmatcher från Heden. Att ESC är ”artistiskt bottenskrap” på för stora arenor. Förutom att det är så förkrossande felaktigt – dålig smak är det möjligen, men artisterna är till största delen tokproffs och snarast är det indie som är korpen, korpen som är indie, och ESC och storfotbollen helt enkelt samma kommersiella monster på gott och ont – så är det också en förjävla äcklig sak att mässa om. Varför kollar folk på Eurovision, Johan? Jo, för att de tycker att det är bra. Kalla det dålig smak, men det är så det är.
Visst skrattar vi åt andra länder. Det gör vi på många fler sätt än för smakskillnad i musik och har alltid gjort. Även det på gott och ont. Vi enas ju också, som i den briljanta mellanakten där en synkad flash mob-liknande dansuppvisning (ja det var inte nån riktig mob, eftersom den planerats öppet som synes nedan, men absolut likt) ägde rum i publikhaven som filmades från typ alla inblandade länder. Största synkade dansen ever som inte varit MJ:s Thriller, som @aaarghdude skrev på Twitter. Åt både det och Lenas vinstförvirring var det nära till tårarna för denna Eurovision-nörd.
See ya next year, då fortsätter även ESCBON.