It

Peoples blev sura för Jenny Dambergs artikel om It-girls i DN igår. Ja, det kan jag ju förstå. Konceptet är naturligtvis provocerande och det var inte som att På Stan som ändå är en nöjesdel i DN skulle fronta med artikeln på annat sätt än reklam för hur coola dessa brudar var. Men hey, Jenny Damberg gjorde ju verkligen ett bättre jobb än så. Förklädd som vilket hausseporträtt som helst i nöjessvängen drar hon fram flera problem. Men först ett hopp:

För något år sedan påtalade Sanna att det fanns de som provocerats av min, Jessicas och Jovannas klickenblogg, ja och hela vår approach och S.L.A.M.P. clique-koncept. Det var under samma period som Jessie och JOV fotade för Djungeltrumman och vi följaktligen fanns med på varenda helgs vimmelbilder, så visst syntes vi just där. Visst skrev åtminstone jag på klickenbloggen som att vi var bäst i hela världen och att ingen rockade golvet som vi. Visst tycker jag fortfarande att jag och de andra har något att komma med, är speciella. Bara inte mer än någon annan för det. Att någon skulle ha tagit det på annat sätt än det jag var en tönt som försökte få det att låta coolt for the lulz hade jag dock aldrig tänkt mig. Självbilden sa ju, och säger, att tönt är vad jag är.

Jag säger inte att det var It, det där. Men det fanns hatande på oss som att det var det vi försökte med. Inte en tanke fanns på att vi verkligen var något, knappt någon heller att vi kunde setts på det sättet vare sig från hatare eller andra. Vafan jag drog av mig tröjan på alla fester och kände hela tiden så töntigt det var, inget annat. Jenny Damberg nämner att Chloë Sevigny ”upptäcktes” när hon skejtade i New York och det säger fan allt om hur It fungerar bara det: Bli upptäckt – alltså av någon annan. Man kan vara hyfsat medveten om vad som för tillfället gäller för coolness, men göra sig själv cool är aldrig något säkert kort och klyftan mellan självbild och andras bild är fan alltid bredare än man tror oavsett var man står. It är en jävla kamp att vara till lags och ingen överhet, även om det kan verka så. Det är kungen av kannibalerna som till slut ska bli uppäten i valfri kolonialfest. Britney som skjuter huvudet av sig i South Park. För fan.

Något samtidigt: Peoples var sura för att Annika Lantz inte följer en käft på Twitter men har 7500 följare för hennes de facto envägskommunikation. Megafon, Fröken Ur. Sånt kallades det, och visst, det är rimliga jämförelser. I en twitbeef jag hade med @JagHughGrant menade han att valet att inte följa någon annan var att manifestera makt. Jag ba whut. Knappast medvetet, möjligen att manifestera icke-ork. Alltså det är en makt – flera tusen som läser ens shit och själv svarar man inte, men det är ju bara ett sätt att använda mediet bland flera andra. Dunkelheten i hur metoden motiveras var förstås ett faktum (allt detta bäst skrivet av Kazarnowicz), men det är också ett faktum att den största delen av det där maktskapandet precis som vad gäller klubblivs-It ligger hos betraktaren. Det är 7500 följare som tillsammans skapat makten och inte en person som ingen följer.

Rebecca och Fiona som Jenny Damberg intervjuar i sin artikel är så tydligt medvetna om vilket spel allting är. De driver med konceptet så mycket de har råd med och de drar för all del nytta av det som fan också, fattas bara annat om man ska få några jobb i en sån bransch överhuvudtaget. Men alla som gör det vet att det är fake it til you make it. Och tolka där It som du vill. I vilket fall är It bara myten som lika mycket legitimerar status som den skapar hatare. Att det särskilt är något som kvinnor ska ha eller inte medan män som anonym massa och slembildning bara driver runt i vag maktposition. Det är föreställningen att det finns något oantastligt och evigt It som mer än både playern och the game skapar osympatiskt uteliv och dito journalistik. Hata på den muthafuckaaa.

– – –

Update ang. att använda Twitter fel: rekommenderad läsning av Amanda Vega.