Don’t you wanna grow up to be just like me!

Jag är ju alltid för en gammal hederlig Birro-bashing, så Martin Ezpeletas krönika om M.Birros fadersfrontande och tillhörande klena verklighetsunderlag i Aftonbladet igår var precis i min smak. Men om man ska vara lite rättvis mot saken på ett större plan är ju frontandet bara halva problemet, eller nä, kanske bara en tredjedel till och med.

Andra tredjedelen först. Jag skrev en rad i en låt en gång som löd: Pappan är så duktig när han går där i parken med sin barnvagn/ingen tänker på vem det är som går i vanliga fall. Det kunde man eventuellt tolka som en diss mot pappor som blåser upp sig. Och visst, blåser de upp sig är de värda en diss, men kraften i detta hyllande av hjältepappan ligger ju i att andra miffon blir så glada när pappor märker ut sig. Frontande eller ej är det inte pappan utan hans beundrare som skapar normen som låter honom komma undan med fett lite insats. Det är beundrarna som sätter standarden som han förstås kommer följa vare sig han är en självreflekterande herre eller inte. Jag är övertygad om att jag som eventuell framtida pappa kommer känna mig asduktig för minsta lilla så länge jag får bekräftelse för det.

Att pappan offentligt förkunnar kärlek till sitt barn är ju heller inget frontande i sig utan först när man, som Ezpelata menar att folk gör med M.Birro, gör honom till förebild uppstår problem på allvar. Att tro att kärlek = insatt arbete.

Tredje tredjedelen är förebildsidiotin och den helt orimliga leva som man lär-kulten. Omvänt från att folk blir besviken när det kommer fram att någon förespråkar en sak men inte lever så själv blir att grundläget är att det man förspråkar uppfattas som ett påstående att det faktiskt är så man lever. Det räcker då med att man framstår som fett schysst i det lilla lilla sammanhanget “några texter jag skriver ibland” för att alla verkligen ska tro att man är det. Alternativt att andra tror att man koketterar. Men fuck no.

Det är som att jag skulle göra helt och hållet rätt i mina egna relationer, alltid, och typ aldrig ha komplex och vara osäker sexuellt bara för att jag i Pillow Talk resonerar utifrån hur jag tycker att saker borde vara. Men snarare är det ju tvärtom så att jag har mina idealbilder delvis utefter motpolen av egna fuck-ups. Ändå påverkas jag själv rejält. Ibland kan jag säga att det verkligen kännts som att man är en bluff, trots att jag alltid hatat hur argument och resonemang räknas bort bara för att den som sa det inte va det. I teorin skiter jag i vem som säger nåt så länge det är vettigt, men det blir inte alltid så i praktiken.

Well, i alla sammanhang litar jag förstås mer på någon som inte låtsas som att alla fuck-ups är i forna dagar. Det är ju pretty much att kokettera. Men det är nog bara också ett halvdant val man gör precis som allt annat. Frågan är om man kan fronta med nåt alls utan att det är kokett.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Don’t you wanna grow up to be just like me!

  1. Birro-bashingen kan möjligen vara befogad; där känner jag mig inte tillräckligt insatt frö att döma. Däremot finner jag Ezpeletas krönika långt ifrån kvalitativ, då han gör en generell bedömning utifrån ett minimum av exempel:

    http://genderrorism.blogspot.com/2010/02/ezpeleta-visar-pappaforakt.html

  2. Absolut är det en tunn empiri. Jag försöker dock bortse från den saken när jag ändå håller med och har en del motsvarande exempel i åtanke, men främst för att det är en kvällspresskrönika och därför har kasst utrymme och fel ton för att vara referenshärjad.

  3. Oh, btw, det är ju sjukt roligt att instuckna “och tillhörande klena verklighetsunderlag” är dubbeltydigt och i ena fallet kan syfta på just det du säger. Failwin!

  4. Ja, det är så man vet att man är formtoppad – när man lyckas få till perfekta dubbeltydigheter till och med i misstag! :-)

    Du har onekligen en poäng i att en kvällsblaskekrönika kanske inte har utrymme för världens mest vetenskapliga upplägg… Kan ändå inte komma ifrån att hans upplägg känns väl opportunistiskt – han vet att det säljer att hacka på pappor, vilket han utnyttjar utan att – åtminstone synligen – ha tillräckligt på fötterna.

    Sedan håller jag visserligen med dig om detta: “Frontande eller ej är det inte pappan utan hans beundrare som skapar normen som låter honom komma undan med fett lite insats.”

    Samtidigt är det skillnad på att många pappor funkar så och att många pappor för den skull faktiskt också GÖR så lite som Ezpeleta hävdar.

Comments are closed.